Musikrecension: Lied med knorr
Tanja Kauppinen-Savijoki, sopran, Eeva Rysä, cello, Ilmo Ranta, piano. Bergman, Trbojevic, Sibelius, Salonen, Holmström, Merikanto. G 18 19.11.
Det var en god idé av nybildade Trio Tei att göra en liedkonsert med lite annorlunda grepp i tisdags. På programmet stod såväl traditionella sånger med pianoackompanjemang som sånger med piano- och celloackompanjemang och soloverk för cello.
Huvudnumret där alla tre medverkade var Carita Holmströms (f. 1954) sångsvit Livets namn (1992), där fem av Gunnar Björlings expressiva dikter har fått expressiva dräkter. Piano- och cellostämman är synnerligen lätt, vilket sätter sången och texterna i främsta rummet. Musiken är ofta skimrande klar och speciellt Nu himlarna, vattnen... får en drömsk och sensuell skepnad.
Aarre Merikantos tonsättning av Ernst Josephsons Violoncell (1918) är lagom expressionistisk och på många sätt intressant. I Erik Bergmans Fyra sånger opus 14 (1945) är greppet helromantiskt, samtidigt som tonsättarens lekfullhet och melodiska frimodighet känns av till exempel i Kärleken med det vilda pianoackompanjemanget.
De fyra Sibeliussångerna till text av K. A. Tavaststjerna tolkades inkännande och speciellt lätt var det att njuta av melankolin i Och finns det en tanke, det långa, reciterande solot i När jag drömmer och den schubertska karnevalismen i Vilse.
Tanja Kauppinen-Savijoki tolkade sångerna genomgående värdigt, medan mästerpianisten Ilmo Ranta trollade fram förvånansvärt rika klanger ur den annars något torftiga G 18–flygeln.
Eeva Rysä, till vardags andra solocellist i RSO, bjöd på fint kammarmusicerande i Holmström och Merikanto och visade upp sin virtuosa sida i Esa-Pekka Salonens neurotiskt nervösa Yta III (1987). Kvällens uruppförande, Jovanka Trbojevics kvarttimmen långa This is my second life började i gråa och blytunga stämningar, men växte successivt till ett spännande och starkt stycke med en tragisk bismak, dramaturgiskt effektivt uppbyggt och lätt att följa.