Konstrecension: Hänförande, hotfull kärnkraft
Utan dialog och med få verbala ledtrådar dukar Mika Taanila upp berättelser om drömmar och drivkrafter.
Kiasma. Till 2.3.2014.
Mika Taanila (f. 1965) skildrar händelser i bild och ljud. Utan dialog och med få verbala ledtrådar dukar han upp berättelser om drömmar och drivkrafter.
Finlands mest elektriska kommun handlar om bygget av Olkiluoto 3 i Euraåminne, som använder uttrycket som slogan. På tre videoprojektioner ställs den högteknologiska konstruktionen med enorma proportioner mot livet utanför kärnkraftsbygget, som visserligen är kommunens tredje.
Dessa ter sig som två världar från olika tidsperioder. Den gamla världen har en doft av nostalgi för en landsbygd i förändring. Polska arbetare metar i ån, lador badar i ljuvlig solnedgång och traktorer som rör sig över åkrar genomkorsade av kraftledningar. Något håller på att gå förlorat antyder också sekvenser av svartvita naturbilder, fulla av skråmor och damm.
Ödesmättad ljudbild
Vardagen ges ett märkligt skimmer, som till en del härrör från en ödesmättad ljudbild, men också från kontrasten till kraftverket där arbetarna frenetiskt rör sig som små myror kring stacken, med en höjdpunkt när en synnerligen fallisk ånggenerator försiktigt manövreras på plats.
Taanila har valt ett omstritt ämne, men vill inte ta ställning för eller emot. Man kan läsa in en estetisk dyrkan av det monumentala byggprojektet, men också en hotfull stämning. Men verket ställer egentligen inte frågor explicit om kärnkraft, utan i vidare perspektiv om vilken sorts värld vi vill leva i, vad våra drivkrafter är och vilka bilder som uttrycker våra drömmar.
Tillsammans med Jussi Eerola jobbar han också med en mer berättande dokumentär som nu är i editeringsskedet.
Meditativt lopp
Som en antites i fråga om teknik kan man se filmen Sexdagarsloppet där Ashprihanal Pekka Aalto deltar i en tävling om vem som springer längst under sex dygn.
Om den elektriska kommunen berättar om samhälleliga förändringar tar Sexdagarsloppet upp mentala sådana. För Aalto är springandet ett sätt att meditera. Taanila fångar ett tillstånd av flow på gränsen till en psykedelisk upplevelse. Musiken, av finländska Circle, driver rörelsen framåt genom ett suddigt Super 8-New York i märkliga färger.
En religiös aspekt ger kommentaren ”On the seventh day he rested”, som låter löparen sammansmälta med begreppet Gud.
Teknik i olika former finns i många av Taanilas arbeten, som har beskrivits som mediearkeologiska utgrävningar. Mycket underhållande är en monoton musikvideo som visuellt bygger på en kassettillverkares informationsfilm om hur VHS funkar.