Stalins finska skyddsling
Varför sparade Stalin Otto Wille Kuusinen, fastän han rensade ut så gott som alla ledande bolsjeviker och även likviderade det finska kommunistpartiets ledning? Den frågan ställer Antero Uitto i sin biografi över Kuusinen, "Suomensyöjä Otto Wille Kuusinen" (Finlandsätaren Otto Wille Kuusinen).
Historia
Uittos svar är att Kuusinen räddades av att han var leninismens och kommunismens bästa teoretiker, som Stalin hade en oersättlig nytta av. Den förklaringen är antagligen otillräcklig. Jämfört med många av dem som avrättades var Kuusinen en medelmåttig teoretiker. Att döma av de citat som ingår i boken var Kuusinen skicklig på att hitta på färgstarka invektiv om dem som för tillfället var huvudfienden. Men det var väl det Stalin behövde honom till.
Ett exempel på Kuusinens propagandistiska förmåga är att han som Nikita Chrusjtsjovs förtrogna efter Stalins död konstaterade att proletariatets diktatur var ett överståndet skede och att man nu övergått i en socialistisk demokrati. Enligt Karl Marx är praktiken teorins kriterium, och till och med Kuusinen i sitt elfenbenstorn torde ha konstaterat att proletariatet aldrig hade makten i Sovjet och att landet aldrig var en demokrati.
Otto Wille Kuusinen (1881-1964) var med i den röda regeringen i Finland och hörde till de röda ledare som redan före nederlaget flydde först till Viborg och sedan till Petrograd. Han var med om att grunda Finlands kommunistiska parti (FKP) i Moskva i augusti 1918. Han blev sedan en av de ledande funktionärerna i Komintern. I den egenskapen utdelade han från skrivbordet i Moskva fördömanden av kommunistpartier i andra länder för att de inte kämpade tillräckligt, till exempel mot det svenska partiet och mot det tyska kommunistpartiet för det misslyckade revolutionsförsöket 1923.
Mest känd är Kuusinen för att han ledde Terijokiregeringen, den regering som Stalin tillsatte under vinterkriget 1939 för att ersätta den lagliga finska regeringen sedan Röda armén marscherat in i Helsingfors. Det misslyckades och enligt Kuusinen berodde det på Arvo "Poika" Tuominens svek. Tuominen var FKP:s generalsekreterare men under vinterkriget, då han befann sig i Stockholm, hoppade han av och började motarbeta kommunisterna.
Det underjordiska kommunistpartiet i Finland lamslogs redan på 1920-talet och dess ledning i Sovjet likviderades i Stalins utrensningar på 1930-talet. I praktiken fanns det inget FKP i slutet av 1930-talet. För Kuusinen var det varje gång klart vem som bar ansvaret: inte han själv eller Stalin utan SDP, som lierat sig med fascisterna, eller Kullervo Manner eller Arvo Tuominen.
Efter vinterkriget bildades den karelsk-finska sovjetrepubliken med Kuusinen som ledare. Enligt Tuominen bildades republiken för att fungera som angreppsbas för ett nytt anfall på Finland. I samma sammanhang upphöjdes Kuusinen till vice ordförande för Högsta sovjets presidium. Han blev därmed enligt Uitto en sovjetisk politiker. Han återvände aldrig till Komintern, som dessutom upplöstes 1943.
Epitetet "Finlandsätaren" hade Kuusinen enligt Uitto fått av Lenin, som skämtsamt kallade honom så efter att Kuusinen skrivit att Finland är en oansenlig partikel som är dömd att försvinna från världskartan. Utifrån titeln kunde man tro att boken enbart handlar om Kuusinens negativa roll i Finlands historia. Det är dock en sakligt skriven biografi, där även Kuusinens intresse för poesi och musik samt hans kvinnoaffärer skildras. Uitto lyfter också fram Kuusinens positiva roll då Chrusjtjov slog till reträtt under Kubakrisen i oktober 1962. Förvånansvärt nog nämns i källförteckningen inte en enda ryskspråkig källa.
Bjarne Nitovuori