Härlig, dålig scenkonst
Oblivias nya föreställning frossar i "dålig konst".
Arbetsgrupp: Timo Fredriksson, Anna Krzystek, Annika Tudeer. Ljud och musik: Juuso Voltti. Ljud: Meri Ekola.
Oblivias föreställning under Baltic Circle-festivalen på Lume 14.11.
Vad är dålig konst? Att sjunga Abbas Thank You for the Music med utslagna armar och stor inlevelse? Att ge sig hän en pretentiös modern danskoreografi? Eller att joddla halvnaken?
Allt det här prövar performancegruppen Oblivia på i sin nya föreställning Super B på mediecentret Lume i Arabia.
Det här är troligen gruppens hittills roligaste föreställning. Jag skrattar mig genom en timme av härliga teaterklichéer och plattityder ur populärkulturen. Det blir allt från gangstersvordomar till repliker som ”Kom närmare min son” och ”Jag är din bror” – bekanta från tårdrypande melodramatiska filmer och tv-serier.
Super B är andra delen i trilogin MOPMA – Museum of Postmodern Art – där Timo Fredriksson, Anna Krzystek och Annika Tudeer undersöker begreppet postmodernism. Den här gången intresserar trion sig för kulturuttryck som sopats undan i kategorin ”dålig konst”.
Som vanligt är humorn snillrik och får tyngd av de tre konstnärernas sympatiska habitus på scenen.
Allt börjar med att trion rullar runt på scengolvet – ”Tappa inte kontakten!” ”Tappa inte ögonblicket!”, uppmanar de varandra. Med andra ord bevittnar vi en dålig kontaktövning.
Det fortsätter med abstrakta koreografier, amatörsång med Singin’ in the Rain och ett försök att återskapa de sjungande regndropparnas hurtiga poser. Plötsligt förvandlas Annika Tudeer till en zombie och förkroppsligar alla tänkbara monsterklichéer med fräsande gutturalt ljud och stapplande gång. Det känns som ett älskvärt sätt att återuppliva gamla godingar och att samtidigt fråga sig: Hur i hela fridens namn har vissa koncept någonsin fungerat på scenen? Men föreställningen är inte bara en parodi, den är ett klurigt, självständigt Obliviaverk.
Jämfört med gruppens tidigare föreställningar saknar Super B ändå en extranivå, det där ögonblicket då humorn slutligen röjer en sorts allvarlig aha-upplevelse om vår samtid. Efter slingrande stigar har den upplevelsen nämligen infunnit sig under de föregående verken Entertainment Island och Museum of Postmodern Art 1. Den här gången hinner man inte ta riktigt lika många invecklade turer.
Å andra sidan är Super B återigen ett bevis på att Oblivia är en liten jätte på scenkonstfältet, också ur ett internationellt perspektiv. De lyckas med det där svåra – att göra rolig och intelligent konst utan att vara pretentiösa eller rucka på konstnärliga ambitioner.