Porrteater med givna roller
Porr får en pretentiös inramning i Porn of Pure Reason.
Regi: Markus Öhrn & Pekko Koskinen. Text: Pekko Koskinen. Guider: Brigitte Cuvelier, Janin Stenzel & Andriana Seecker.
Föreställning under Baltic Circle-festivalen 13.11.
Pekko Koskinens och Markus Öhrns föreställning Porn of Pure Reason hade premiär i våras på den prestigefyllda Berlinteatern Volksbühne. När föreställningen visas på teaterfestivalen Baltic Circle ligger skådeplatsen en bussresa från Helsingfors, nämligen på en övergiven biograf i centrala Borgå.
Tanken kan vara att dels göra publiken trygg genom den gemensamma bussturen, dels frammana en gammaldags porrbiokänsla. Fast någon sunkig grotta är det här inte, lokalen är tom, prydlig och neutral. Med andra ord kunde föreställningen nog visas nästan var som helst.
Publiken leds in i en mörk salong där bilderna börjar flimra på duken. Det är ett urval snuttar ur olika porrfilmer. Flämtningarna från skärmen överröstas då och då av fniss och skratt från publiken. Visst är en hel del bisarrt och komiskt.
Porr formges oftast med en manlig publik i åtanke och det tycks gälla också den här föreställningen. ”Guiderna”, det vill säga skådespelare som leder oss från rum till rum är alla kvinnor. De verkar inte ha någon annan funktion än att agera värdinnor, läsa upp instruktioner på franska och tyska och ibland komma nära inpå en för att viska någon praktisk anvisning om mobiltele- foner eller säkerhetsbälten i bussen.
Rösten i mikrofonen som ger oss tyngre filosofisk vägledning i salongens mörker – typ: ”Pornografin är som en ocean” – är däremot en mans.
Också en stor del av bilderna i kollaget på skärmen sällar sig till en pornografitradition som främst riktar sig till män. Den är genitalfixerad med kvinnokroppen som en passiv måltavla för ett livligt manligt begär. I så gott som alla scener där kvinnor deltar följer rollfördelningen principen ”aktiv man, mottagande kvinna”. I själva verket ser vi oftast bara kvinnokroppen och det manliga könsorganet som repetitivt penetrerar.
Urvalet är däremot inte heteronormativt, här visas både homosexuell och transsexuell pornografi. En amatörrulle med ”vanliga männi- skor” som har samlag får också plats i potpurrit.
I det sista rummet uppmanas vi att se ”bakom bilderna” och en pipig kvinnoröst sätter i gång med att stöna. Kanske är syftet att oväntade kopplingar ska uppstå när man konfronteras med ljud utan bild men i så fall förefaller projektet inte särdeles lyckat. Det blir en klichémättad upprepning av alla sekvenser vi redan sett på bild – porrteater med givna roller.
Bakom bilderna lyckas inte den här föreställningen nå, och är det ens någon poäng i en sådan ambition? Beskrivningen som man kan läsa i marknadsföringen om att bilderna kan berätta oss ”något om dig och mig, något om att vara männi-ska” förefaller uppblåst.
Det som föreställningen och särskilt Öhrns bildkavalkad säger något om är pornografins form. Den gemensamma nämnaren i filmsekvenserna är de monotona upprepningarna och vissa återkommande arketyper. Isolerat på bioduken blir det också tydligt hur enkelt konceptet är: Bilder av kroppen försatt i olika slags aktiviteter kan livnära en hel industri.
Men att föreställningen skulle ge insikter om en allmänmänsklig sexualitet är ett löfte som inte infrias. Som Ebba Witt-Brattström nyligen konstaterade under en föreläsning om konsten och sexualitet är sexualitet mer än sex – en utvidgad förståelse som framför allt kvinnolitteraturen bidragit till.