Musikrecension: En saknad kosmopolit
Tänk om Erkki Melartin hade fått spelas lite oftare, tänk så mycket öppnare vårt musikliv hade varit under stora delar av 1900-talet! Det är en spontan reaktion efter att ha hört Melartins tondikt Traumgesicht som RSO spelade i veckan för första gången på åttio år.
Radions symfoniorkester. Dir. Hannu Lintu. Sol. Marcus Groh, piano. Melartin, Hindemith, Sibelius. Musikhuset 14.11.
Erkki Melartin (1875–1937) var en mäkta populär tonsättare på sin tid och rönte framgångar i alla stora metropoler. Det var inför ett gästspel i S:t Petersburg 1910 som Melartin på kort varsel skrev tondikten baserad på material ur ett annat av tonsättarens verk, skådespelsmusiken till Gabriele d'Annunzios Sogno di un mattino di primavera.
Tondikten opus 70 gick under en rad namn, allt från Nattbild via Traumgesicht till Nattlig bild, ibland med eller utan underrubriken symfonisk dikt eller symfonisk musik. Men när verket ges ut i renskriven nyutgåva heter det åter Traumgesicht ("drömbild").
Även om inte ens Melartin kunde värja sig för de sibelianska influenserna är intrycket att musiken lutar åt ett mera internationellt håll. Strauss, Debussy och tidig Skrjabin gör sig gällande. Det är ett helgjutet verk och innerligt känslig musik. Enda svagheten är kanske att nedtrappningen efter klimax är onödigt kort, även om hela uppladdningen och urladdningen är starkt suggestiv, flödande och underskön musik, skriven för en stor orkester av petersburgska mått (orkestern i provinsiella Helsingfors var betydligt mindre).
Och vilken glöd och värme som genomsyrade spelet! RSO spelade verket med all önskvärd passion och fina cantabilekvaliteter, nyanser och färger! Om Rachmaninov ofta uppfattas som skön på ett romantiskt behagligt sätt, är den här musiken betydligt skönare också på ett intellektuellt plan, mera Wagner är Rachmaninov.
Likaså utföll tolkningen av musikaliske mångsysslaren Paul Hindemiths (1895–1963) pianokonsert till stor belåtenhet. Solostämman är inte särskilt virtuos, ofta bara enstämmig, men desto mer energi genomsyrar tysken Marcus Grohs fylliga och mustiga pianoklang.
Hindemiths uttryck är moget men skruvat och musiken är tidvis lika enkel som oemotståndlig (jfr. Ravels Konsert i G). Mest uppseendeväckande är finalsatsen där Hindemith karikerar och raljerar med burdusa och burleska kvaliteter.
Hannu Lintus grepp om Sibelius första symfoni var hurtigt, energiskt och rörligt. Spelet var tidvis föredömligt kompakt och enhetligt till exempel i finalen medan Andantesatsen på sina ställen kändes snäppet kaotisk. Tempoväxlingarna var flexibla och även om tolkningen inte blev direkt magisk, var det mycket som fungerade. Christoffer Sundqvists klarinettsolo i inledningen var en sann fröjd som alltid.