Välfärdens mål är att alla lever ett värdigt liv
Framtidsanalysens största brist är att den försöker förklara så gott som hela ekonomin och samhället bara med informationsutvecklingen. Den tar upp brännande frågor om identitet och värderingar men går inte tillräckligt djupt in på smärtpunkterna.
Framtidsanalys
Statsrådets kanslis publikationsserie 22/2013 (http://vnk.fi/julkaisut).
Det går att se den nedgörande, rentav hätska responsen på Pekka Himanens och Manuel Castells framtidsanalys för regeringens räkning som ett resultat av projicerade förväntningar. I den intellektuellt fattiga samhällsdebatten i dagens Finland saknas röster av Georg Henrik von Wrights, Erik Allardts eller Pekka Kuusis kaliber. I tankeverksamhetens vakuum föds en förväntning om att en framtidsredogörelse med flera utländska experter i arbetsgruppen ska kunna fylla tomrummet. När resultatet inte är en stringent analys, utan en hel del svårgripbara abstraktioner som är skrivna med en informationsvetarjargong, ger de uteblivna svaren bara upphov till mera frustration.
Här i landet finns också en ovana vid att vetenskaplig forskning används som utgångsmaterial för ett mera övergripande resonemang kring samhällsutvecklingen. Den sämsta invändningen mot Castells, Himanens och fem andra forskares arbete går i tonarten "Skomakare, bliv vid din läst!". Som om forskarna skulle sakna rätt att träda utanför de områden som de är akademiska experter på! Det är ju just kombinationen av flera olika, överskridande perspektiv på vad som formar människors livsvillkor som är idén med att göra en framtidsrapport och det som skiljer den från ett vetenskapligt arbete.
Intressantare än att gå in på detaljerna i publikationen är att se vilka antaganden den bygger på, det vill säga vilket paradigmet för undersökningen är. Det finns tre pelare som templet står på: informationsutvecklingen, den kollektiva identiteten och den individuella identiteten.
Insikten är att internet och den digitala utvecklingen både höjer effektiviteten och ökar människors välbefinnande och påverkningsmöjligheter, men att det inte är en motsägelsefri utveckling. Identitet, välfärd och jämlikhet är en annan sak än informationsflöde och digital teknologi. Sammanhållningen och förtroendet är livsviktiga och har åtminstone hittills varit det finländska samhällets styrka. Det krävs en ny typ av politiska program för att trygga dem.
Castells är känd för att ha gjort den grundläggande teoretiska analysen av det så kallade informationssamhället. Det syns på gott och ont att arbetsgruppens sakkunskap är fokuserad på informationsparadigmet; det ger en internationell utblick med fallstudier i flera länder samtidigt som perspektivet är begränsat.
Själva begreppet information är tunt. I en kunskapsprocess är informationen bara tegelstenarna i väggen. Betydelse får den först av att tolkas, sättas in i ett sammanhang och användas för mänskliga syften. I Castells och Himanens analys verkar betydelsen svävande – talar de i första hand om informationens innehåll eller teknologin med vilken den förmedlas?
Ett antagande i analysen är att en samhällsfas kommer efter en annan, så att informationssamhället efterträtt industrisamhället. Så är det inte i verkligheten; industrisamhället finns kvar och så gör också agrarsamhället. Tidigare samhällsstrukturer ändrar form, bland annat genom informationsteknologin, men fortsätter att existera parallellt med nya strukturer som i en sandwich. Det är en allvarlig brist i den ifrågasatta framtidsredogörelsen att den är blind för centrala livsformer och näringsstrukturer.
Det blir hybris kring alla slags informationslösningar. Det är klart att de har en betydelse i hälsovården och andra välfärdstjänster för att göra dem effektivare och mer användarnära, men det finns inget säkert belägg för vilken inverkan informations- och kommunikationsteknologin kan ha för att höja produktiviteten i ekonomin i allmänhet.
Begreppet identitet är inte heller föremål för en djuplodande analys. Är den kollektiva identiteten densamma som den nationella identiteten? Så verkar det underförstått vara, men identitet betyder olika saker i olika sammanhang och människor har för det mesta flera identiteter. Individualiseringen har länge varit en dominerande trend i västvärlden, men det går inte att förstå samhällsutvecklingen utan att se hur kollektiva identiteter som växer fram ur kultur, religion, etnicitet, lokal förankring och många andra faktorer får en ny betydelse.
Det som också saknas är en mer inträngande maktanalys. Ingen är väl så naiv att den föreställer sig att nätverken skulle utradera alla maktrelationer i samhället. Rapporten nämner kapital- och medienätverket som källor till makt, men det räcker inte i en tid då den politiska makten ständigt omförhandlas och omfördelas.
Det är svårt att föreställa sig att ett samhälle som använder sig av informationen som ett primärt ekonomiskt och kulturellt kapital kan vara väldigt slutet. Öppenheten är en förutsättning för nya idéer och tillväxt och det är viktigt att föra en allvarlig diskussion kring vad den kräver.
Det blir trots allt ett pinsamt fingerpekande av att nämna det sannfinländska partiet vid namn som ett hot mot öppenheten mot omvärlden. Dels är den nya inkröktheten inte bara ett finländskt utan allmänt fenomen och dels måste man åtminstone bemöda sig om att förstå vilket slags osäkerhet och rädsla som den föds ur.
Beträffande nationens mentala rum finns en och annan fyndig formulering: "Ingen europeisk finanspolitisk union kan lösa den yttersta konflikten mellan vår enorma innovationsförmåga och vår deprimerande självförstörelsedrift."
Det är en viktig tanke att medborgaren förvandlas från objekt till subjekt. Det är ett lätt igenkännligt drag i den finländska myndighetskulturen att människor behandlats som föremål för statens eller kommunens åtgärder. Det behövs ett nytt slags kontrakt mellan det individuella och det samhälleliga ansvaret så att människors faktiska möjligheter att ta makten över sina liv ökar.
Målet är att alla lever ett värdigt liv. Det är ett självklart mål som måste sättas till pappers för alla kommande regeringar. Det är politikens uppgift att se till att det uppfylls i varje skede av en människas liv. Lika självklart är kravet på ekologisk och kulturell hållbarhet.
De grundläggande värderingarna får Castells och Himanen att sitta rätt.