Musikrecension: Inte alls förlegat
I ett samhälle där alla möjliga röster skriker efter det ena och det andra, känns det gott att åtminstone ibland få avnjuta en rejäl dos modernism à la Paavo Heininen.
Jan Lehtola, orgel, Petri Komulainen, valthorn, Mikko Raasakka, klarinett. Organo novo-festivalen i Helsingfors domkyrka 12.11.
Festivalen Organo novo har ända sedan 2007 uppmärksammat nyskriven orgelmusik under en veckas tid varje höst. Organisten Jan Lehtola är den drivande kraften bakom den ambitiösa satsningen och det är bara att önska honom lycka och välgång i arbetet!
Under tisdagens konsert presenterades uteslutande musik av den finländska modernismens grand old man Paavo Heininen (f. 1938). Modernismen framställs ofta som förlegad, som en grym återvändsgränd under historiens gång, men riktigt så enkelt är det inte. För faktiskt känns det ganska bra att i ett samhälle fyllt av alla möjliga röster som skriker efter det ena och det andra, åtminstone ibland få höra en ordentlig dos tvättäkta, eller nästan tvättäkta, modernism – och varför inte på orgel.
Heininens musik är som så ofta genomgående komplex men med en underliggande livsglädje och smått kufisk humor. Aldrig hörs en banal harmoni eller samklang, men inte tycks komplexiteten heller vara något självändamål, bara ett uttrycksmedel.
I 60 variationer för orgel (2004) varvas snabbare och långsammare linjer, men allt knyts ihop till ett dynamiskt successivt växande verk överstökat på en kvart.
I Kohti syksyä (Mot hösten, 2006/2013), modellerad efter måttet i en sonett, finns något franskt och drömskt. Petri Komulainens lugna valthornsstämma tillför en sagolikt vacker klangfärg som än kontrasterar, än smälter samman med orgeln. Samtidigt finns här något jazzigt i harmonierna – steget är inte långt till Jukka Perkos psalmtolkningar.
I Hand Shades, Glove Shapes (2009) är Messiaeninfluenserna sällsynt påtagliga, precis som om fågelkvittret skulle göra sig gällande mitt ibland allt det mäktiga och mastiga i de åtta korta styckena.
Och i trion I Siner-tumma (2008) behandlas valthornet och klarinetten (Mikko Raasakka) ömsom som skilda instrument med skilda stämmor, ömsom som ett instrument med två stämmor, som dubbelgrepp på violinen, medan orgeln nästan utgör ett störande element.
Allt framförs övertygande av trion med Jan Lehtola i spetsen; visst har man en viss erfarenhet att falla tillbaka på om man spelat in tonsättarens hela produktion för orgel på fyra cd-skivor.
Ett stort frågetecken kan däremot ritas gällande publiknärvaron. Om inte ens tonsättaren behagar infinna sig under det som förs fram som hans 75-årsjubileumskonsert kan man undra hur det på riktigt är fatt.
Organo novo-festivalen pågår hela veckan. Andreas Sieling konserterar i Berghälls kyrka på fredag kl. 18. Kari Jussila framför Bent Lorentzens Planeterna för första gången i Finland i Pauluskyrkan på söndag kl. 19.