Musikrecension: Föga konstruktiv symfonikoreografi
Om man absolut vill koreografera Sibelius hade väl Scaramouche varit ett naturligare val än sjunde symfonin, menar Hbl:s recensent.
Tapiola Sinfonietta och Pieni Suomalainen Balettiseurue. Dirigent: Dima Slobodeniouk. Koreografi: Ville Valkonen. Ljus: Jarkko Lievonen. Dansare: Inka Hulkko, Tiia Huuskonen, Hanna Korjus, Eerik Koivisto, Timo Korjus, Piia Sundqvist, Ville Valkonen. Sibelius, Merikanto. Tapiolasalen 10.11.
Varför göra koreografi till musik som inte är tänkt att dansas, när det finns en massa härlig balettmusik som aldrig framförs i sin ursprungliga version? En frågeställning, som åtminstone inte Ville Valkonen i onödan tycks bekymra sig om när han koreograferar en nationell ikon som Sibelius sjunde symfoni.
Valkonen är heller inte den som skyltar med onödiga programförklaringar och han påstår att ”presentationen av en dansföreställning bör rymmas på locket av en tändsticksask”. Själv är jag inte fullt så säker därpå och framför allt inte på att just den här musiken borde förlänas en kinetisk dimension.
Sami Saikkonen, konstnärlig ledare för Pieni Suomalainen Balettiseurue och aningen onödig konferencier vid farsdagsreprisen av Tapiola Sinfoniettas torsdagskonsert, påpekade även att han aldrig skulle drömma om att förse Sibelius symfonier med koreografi och kanske borde Valkonen härvidlag ha viftat med öronen.
Faktum är nämligen att varken musiken eller dansen vinner något nämnvärt på varandras närvaro, snarare tvärtom. Symfonilyssningen störs av dansen, som i sin tur förefaller leva sitt eget liv och föga konstruktivt bekymra sig om de musikaliska processerna.
Var och en som såg den i sig synnerligen väldansade och suggestivt ljussatta föreställningen kan sedan grubbla på vad Valkonen ville säga. ”Glimtar ur livet” avslöjar han att det handlar om, och det är i så fall ett liv som i sina stundtals rätt konkret gestaltade vedermödor var nog så mödosamt att sammankoppla med Sibelius utpräglat abstrakta tongångar.
Filmmusikalisk provkarta
Vill man koreografera Sibelius kunde man väl i så fall med fördel iscensätta hans enda existerande balett, den lika mästerliga som sällan framförda Scaramouche, som är skriven för just kammarorkester och som man sannerligen inte behöver vänta sig att få uppleva på nationalscenen.
Alternativt hade dans rimmat betydligt bättre med Sibelius inledande Stormensvit nr 2, där flera av numren de facto är stiliserade danser. Till och med Aarre Merikantos Tio stycken för orkester, tillkomna i skarven mellan det radikala 20-talet och det mer konservativa 30-talet och fungerande som ett slags provkarta för filmmusikaliska stämningslägen, hade lämpat sig bättre för ändamålet än sjuan.
Det var för övrigt en lisa för öronen att för en gångs skull få höra Sibelius med ungefär en sådan stråknumerär han själv hade i åtanke och Dima Slobodeniouk och hans beundransvärt alerta Sinfoniettamusiker formade allt med lika mått skärpa och sensibilitet.
Detta trots att tempona genomgående var på den snabbare, stundtals smått andfådda, sidan och man får gå tillbaks till gamle gode Beecham för att hitta en Sibelius-sjua som klockar in ens i närheten av Slobodeniouks duration om knappa 20 minuter. Inte nödvändigtvis illa i sig.