Musikrecension: George Enescu tas till heders
Helsingfors stadsorkester & Musikhusets kör. Dir. Lawrence Foster. Sol. Mari & Momo Kodama, piano. Körinstudering Tapani Länsiö. Mozart, Enescu. Musikhuset 7.11.
Musikhistorien är full av underskattade kompositörer och en av dem är George Enescu (1881–1955). Enda stället där man tycks uppskatta honom fullt ut är hemlandet Rumänien, där både hans hemby och en flygplats uppkallats efter honom.
Det kan finnas flera orsaker till att Enescu är alltför okänd. Eventuellt härstammade han från fel land, eventuellt var han också alltför framgångsrik som pedagog, violinist och dirigent, något som kan ha satt tonsättarrollen i skymundan. Troligaste orsaken är dock att han utvecklade sig i en mindre fashionabel riktning som kompositör. Medan Andra Wienskolans tonsättare Schönberg (f. 1874), Webern (f. 1883) och Berg (f. 1885) ville utforska tolvtonsmusikens möjligheter och rucka på de tonala hierarkierna, höll sig Enescu (f. 1881) kvar i tonaliteten, även om han behandlade den på sitt eget sätt. Tankarna går till Erich Wolfgang Korngold beträffande flyktigheten och de hastigt växlande stämningarna.
Tonsättaren verkar hela tiden dra undan mattan för lyssnaren: aldrig stabiliseras läget, aldrig infinner sig en kadens. Ojämnheten gäller inte bara harmonierna, utan även stämningarna; det blir mest lösa trådar och motiven utvecklas sällan utförligt, trots att vi talar om ett nästan timslångt verk. Men gång på gång öppnar Enescu upp nya vyer, lite på samma sätt som Debussy hade gjort femton år tidigare i La Mer.
Tredje symfonin (1918) börjar i mörka men hoppfulla stämningar med en jämn rytm i pukorna. Musiken fylls av fylliga ackord och lättillgängliga harmonier. Scherzot bjuder på ett ständigt trippande på tå och en agiterande stämning. Tredje och sista satsen är den tematiskt mest enhetliga, erotiskt suggestiv när kören stämmer in.
Helsingfors stadsorkester spelade föredömligt skärpt under ledning av Lawrence Foster. Medan valthornssektionen förtjänar ett specialomnämnande är det också värt att notera orkesterns häpnadsväckande starka forte mitt i scherzot – imponerande bara på grund av sin kraft. Musikhuskören sjöng underskönt sitt ordlösa parti. Orgelsurrogatet i finalsatsen lät närmast som ett skämt och påminde om att konsertsalen alltjämt saknar sin orgel.
Mozarts konsert för två pianon i Ess-dur K 365 var en angenäm förrätt. Japanska systrarna Mari och Momo Kodama (Kent Naganos fru och svägerska) tolkade solostämmorna så balanserat och nyanserat som möjligt. Kompositionen är kanske inte den mest schvungfulla och sprittande, men en nog så fin uppvisning i konsten att hantera två pianon.