Filmrecension: Gravity
Alfonso Cuaróns thriller Gravity levererar svindelkänsla inför den ensamma människokroppens litenhet.
THRILLER
Manus: Alfonso Cuarón och Jonás Cuarón. Foto: Emmanuel Lubezki. Musik: Steven Price. I rollerna: Sandra Bullock, George Clooney och Ed Harris. Premiär 8 november 2013.
Vitsord:
Då och då blir vi påminda om att rymden fortfarande finns ovanför oss. I dag eller i morgon kan till exempel satellitdelar från den nermonterade europeiska rymdorganisationen ESA:s forskningssatellit Goce slå ner någonstans i Finland. Rädslan för att 250 kilo metalldelar ska falla i huvudet på en är ändå inget jämfört med den rymdfärd som Dr Ryan Stone (Sandra Bullock) och astronauten Matt Kowalski (George Clooney) tvingas ut på för att undkomma rymdskrot i Alfonso Cuaróns sömnlösa thriller Gravity.
Likt små, nyfödda barn snurrar de runt i sina respiratorer ute på rutinuppdrag, fastkopplade i sladdriga rep på rymdstationens utsida. Hon är forskargeniet med huvudvärk och låga kroppsvärden. Han är veteranen, odräglig och rastlös, med countrymusiken på repeat inne i glasvisiret. Arbetet ser ut som rena söndagspromenaden tills Houston meddelar att resterna av en sprängd, rysk satellit tagit sikte rakt på dem. Sekunder senare är kraschen faktum. Kontakten till jorden bryts och en olycksbådande tystnad sänker sig över huvudpersonernas tyngdlösa tillvaro.
Alfonso Cuarón väljer att visa allt detta i en enda andlöst lång tagning där perspektivet befinner sig i oavbrutet fritt fall. Precis som i sin förra långfilm Children of men (2006) lyckas han tillsammans med fotografen Emmanuel Lubezki nå en isolerande, fysisk filmupplevelse där klaustrofobin och olusten sprider sig långt utanför Bullocks och Clooneys syrefattiga uniformer. Hemmet jorden svävar hela tiden i bakgrunden som en ödslig hägring, mot vilken de ensamma astronauterna ter sig oändligt övergivna. Deras kamp för överlevnad hänger på att hålla avståndet till ångesten intakt liksom andningen som absolut inte får övergå i hyperventilering. Andas som om du sippar vin, lyder rådet för att inte dö.
Inbakat finns också en mindre lyckad sidohistoria om motivet till att vilja överleva, i det här fallet en tragisk förlust och obearbetad sorg. Onödig amerikansk sockervadd, tillika en sorts krockkudde för den som inte mäktar med svindelkänslan inför den ensamma människokroppens absoluta litenhet. För det är i ljudlösheten som hollywoodnamnen Bullock och Clooney kommer till sin rätt – i ögonblicken av stillhet där deras dämpade flämtning och klumpiga organ säger mer än också de mest utmejslade av repliker.
Här fungerar rymden inte som en rafflande kuliss utan utgör själva andemeningen genom vilken mänsklighetens villkor och existens testas i ett sällsynt lämpligt 3D-format. Textraden ”att leva i rymden är omöjligt”, står som ett faktum, tillika gravsten, över berättelsen. Mot den ter sig vår egen existens på jorden, trots gravitationen, på alltför många sätt som obegriplig.