Filmrecension: The World's End
En nostalgisk pubinvasion övergår till en 50-talsklassiker som Invasion of the Body Snatchers i fantasyfilmen The World's End.
Manus: Simon Pegg, Edgar Wright.Foto:Bill Pope. Musik: Steven Price. I rollerna: Simon Pegg, Nick Frost, Martin Freeman, Paddy Considine. Eddie Marsan, Rosamund Pike.
Vitsord:
Tillsammans med Shaun of the Dead (2004) och Hot Fuzz (2007) bildar Edgar Wrights (regi) och Simon Peggs (manus) The World’s End en trilogi även om delarna är helt separata till innehållet. Det nu aktuella avsnittet tar sats i ett ofta utnyttjat uppslag med några gamla skolkamrater som stämmer träff 20 år senare, men överraskande nog söker sig filmen småningom till helt nya territorier, eller egentligen till lika välkända i science fiction-genren.
Dynamon och drivkraften är Simon Pegg som Gary King, egentligen en ”loser” och oförbätterlig slarver som i motsats till de fyra övriga aldrig etablerat sig i livet. Men kvar har han fortfarande en obändig drive och sitt festprisseperspektiv på tillvaron.
Motvilligt går de gamla kompisarna (Nick Frost, Martin Freeman, PaddyConsidine, Eddie Marsan) med på att återuppliva den våta krogrunda som i (den fiktiva) barndomsstaden Newton Haven aldrig fullbordades 1990 då de inte nådde slutmålet, puben The World’s End. Att kompisarna ändå ganska lätt faller till föga kan ha att göra med den medelålderskris som de innerst inne upplever.
Så börjar en krogodyssé där alla, även åskådaren, räknar med att gamla minnen, möten och avslöjande episoder ska sprida nytt ljus över kompisarnas dagsaktuella verklighet.
Till en början är detta också fallet då Gary träffar sin gamla flamma Sam (Rosamund Pike) som är syster till en i gänget. Ändå är det märkligt att nästan ingen på de gamla pubarna tycks känna igen de fem musketörerna. Snart uppdagas sanningen. Utomjordiska varelser har oförmärkt tagit över och antagit människoskepnad. Så övergår en nostalgisk pubinvasion till en 50-talsklassiker som Invasion of the Body Snatchers.
Mycket riktigt lovar inkräktarna frid och harmoni för det turbulenta människosläktet men våra vänner föredrar ändå känslolivets kaos och livets oberäknelighet. Då det inte blir ett trånsjukt återseende med det förflutna blir det däremot en blodig batalj för att återerövra det. Blodig må vara en smärre överdrift då inkräktarnas huvuden och kroppar krossas som äggskal och ur dem flyter bläck. Men vad som började som burdus humor förvandlas till enbart bökig action som inte heller idémässigt bjuder på djupare insikter. Inledningen lovade mera.