Teaterrecension: Bara för dig
Den brittiska dramatikern Lucy Kirkwoods pjäs Bara för dej ska tjäna som en sorts moralitet över mediebranschen. Eftersom mediehusen i Finland tampas med sjunkande upplagor och en journalistik som står inför nya utmaningar borde temat sitta på Lilla Teaterns scen.
Två livsstilsmagasin – ett för herrar och ett för damer – blir två extrema exempel på utsugarmekanismen där unga journalister med kontrakt på viss tid kastas från redaktion till redaktion.
Den trogne pojkvännen som helst sysslar med textanalys (Jan-Christian Söderholm) förväntas lägga ut sitt privatliv i sina artiklar och smygfeministen (Kira-Emmi Pohtokari) får jobba på ett mjukporrmagasin. Kraven på personlig uppoffring är oändliga från de två cheferna – slusken Albert (Sampo Sarkola) och Djävulen bär Prada-aktiga Miranda (Jonna Järnefelt).
Mera klick
Originaltiteln NSFW är en akronym för uttrycket Not Safe For Work, som syftar på material som man inte skyltar med på jobbdatorn. Titeln pekar också på den ökande sensationsjournalistiken där en naken kropp ger klick på nätet och därmed ett existensberättigande för mediet.
Temat är intressant, men förverkligandet inte helt lyckat. Humorn är barnslig, ibland riktigt pinsam. Herrtidningen Alfas väggar är tapetserade med bröstbilder och detsamma gäller skämten – uttryck som ”pattar” och ”tuttar” avlöser varandra i ett försök att få publiken att skratta. Oftast är det den pajasaktige Robert (Peter Kanerva) som står för under bältet-jargongen.
Lucy Kirkwood har arbetat med tv-serier och det märks på dialogen som ofta känns sitcom-aktig. Replikerna sitter ändå stelt på scenen, vilket översättningen och en annan humortradition säkert också bidrar till. Det som funkar på engelska funkar inte alltid på finlandssvenska.
Det är positivt att man lagt in finländska referenser för att förankra storyn hos oss, men ändå får regissören Arn-Henrik Blomqvist inte riktigt fjutt på föreställningen.
Det är statiskt, karaktärerna står mest och talar. Tanken är möjligen att skapa intellektuell komedi snarare än dörrspringarfars. Men när iakttagelserna från mediebranschen inte är skarpa nog och vitsarna tandlösa flackar koncentrationen. Speciellt palavern mellan den skurkaktige chefredaktören och herr Bäckström (Sixten Lundberg) vars 14-åriga dotter hamnat på bild känns utdragen.
Då föredrar jag damtidningen Glam där Järnefelts järnlady håller hov i en svartvit kontorsinteriör. Här kommer några poänger in, som ironin i att kvinnorna ska hedra sin cancersjuka kollega genom att klä ut sig till sexiga ”hjältinnor”, typ Catwoman ...
Att objektifiering ingår i både dam- och herrtidningars väsen är sant, men det är ingen nyhet. Mer spännande tycker jag det hade varit att diskutera den så kallade human interest-trenden inom de seriösa nyhetsmedierna – aspekter av den kan också tolkas som sensationslystnad.