Bokrecension: Hur partierna finlandiserades
Antti Kujala fokuserar i sin färska bok på partiernas roll i fråga om Finlands och Sovjetunionens förtroendefulla relationer och ägnar sig särskilt åt SDP. I Kujalas bok finns den hittills mest heltäckande beskrivningen av splittringen inom SDP, skriver Bjarne Nitovuori i sin recension.
Tammi 2013. 392 sidor.
Antti Kujala, docent i Finlands och Rysslands historia, skriver om det som med en misslyckad term kallas finlandisering. Enligt Kujalas träffande definition innebar det att de finländska politikerna ägnade sig åt en liturgi om förtroendefulla finländsk-sovjetiska relationer och det välsignelsebringande vsb-fördraget. De kritiserade aldrig partidiktaturen eller avsaknaden av medborgarfriheter i grannlandet.
Till finlandiseringen hörde också att Sovjets representanter tilläts påverka det politiska beslutsfattandet i Finland.
Med sitt frågetecken efter titeln (I sovjetarnas ficka?) ifrågasätter Antti Kujala att beroendet var ensidigt. Många finlandiseringsteoretiker underskattade Finlands förmåga att också under trycket från Sovjet driva sina egna intressen. Men den västliga kritiken träffade ofta mera rätt än vad man hos oss velat erkänna, påpekar han.
Boken handlar bara om tiden fram till 1971, vilket är en brist. För att ge en helhetsbild borde han skriva en andra del som sträcker sig till Sovjetunionens fall 1991.
Jukka Tarkka noterar i en bok om samma fenomen (Karhun kainalossa, 2012, ungefär I björnens famn på svenska) att de grövsta exemplen på anpassning till sovjetiska intressen inträffade på 1970-talet.
Många andra forskare har behandlat samma tidsperiod, framför allt Juhani Suomi i sin grundliga Kekkonen-biografi. Till skillnad från Suomi har Kujala också använt sig av ryska källor. Han är också mera kritisk mot Urho Kaleva Kekkonen än Suomi. Den gängse helhetsbilden av ifrågavarande period revideras dock inte.
Då andra forskare koncentrerat sig på Kekkonens roll fokuserar Kujala också på partierna, närmast SDP, Agrarförbundet/Centerpartiet och FKP/DFFF. Om han behandlat 1970-talet hade också Samlingspartiet kommit med i bilden. Hans skildring av splittringen i det socialdemokratiska partiet från mitten av 1950-talet till början av 1970-talet är den kanske mest heltäckande hittills, då dess historia fortfarande är oskriven.
Kekkonen och Sovjet bidrog medvetet till splittringen. Under Kekkonens första presidentperiod 1956– 1962 bestod stödet för honom egentligen bara av den så kallade Kekkonenmajoriteten, som i presidentvalet 1956 bestod främst av Agrarförbundet och FKP/DFFF. Sedan kompletterades stödfronten med den socialdemokratiska oppositionen, de så kallade skogiterna (efter 1964 simoniterna).
Först då det visade sig att simoniterna inte hade någon framtid sadlade Kekkonen och Sovjet om. Småningom kom Kekkonens och ”vänskapspolitikens” starkaste stöd från SDP. Kujala noterar att Kekkonen efter de två valsegrarna 1962 och 1968 stärkte sin ställning på ett sätt som gjorde honom mera oberoende av Sovjets stöd.
Mot slutet av sin presidentperiod kunde han basera regeringskoalitionerna nästan permanent på vänstern och mitten oberoende av valresultaten.
Varför gjorde Sovjet inte Finland till en folkdemokrati? Den frågan besvarar Kujala med att Sverige i så fall hade drivits i Natos famn. I början av 1970-talet skärpte Sovjet greppet och det talades till och med om att Alexej Beljakov skickades hit som ambassadör för att framdriva ett kommunistiskt maktövertagande. Kujala tror att Beljakov hade ett uppdrag av den högsta ledningen. Dess innehåll är fortfarande höljt i dunkel, men tydligen misslyckades han eftersom han skickades hem rätt snart.
Den skärpta linjen skulle enligt en del majoritetskommunister ha hängt samman med att man inte på grund av Olof Palmes USA-kritik längre ansåg ett svenskt Natomedlemskap vara överhängande.
Skribenten har arbetat som politisk reporter på Hbl. Han är Hbl:s I dag-kolumnist och skriver Makthunden-bloggen.