Konstrecension: Form och innehåll på disigt fält
Designmuseet vill visa att grafiska formgivare jobbar med mycket mer än form. En konceptuell antidesign blev en hit.
Designmuseet, Högbergsgatan 23. Till 12.1.2014.
Vidgat fält för grafisk design är underrubriken på Designmuseets utställning, som ställer frågan om vart den grafiska formgivningen är på väg. Något klart svar kan kuratorn Suvi Saloniemi inte ge.
– Själv är jag mest intresserad av de två politiska projekten, den holländska designbyrån Metahavens e-bok Can Jokes Bring Down Governments? och tidningen The Occupied Times of London av Tzortis Rallis, säger hon.
Möjligheter att påverka samhället är något Johannes Ekholm saknar i branschen. En del av utställningen är hans simpelt utformade bok, som utger sig för att handla om praktik, teknik och strategier inom grafisk formgivning. På närmare 300 sidor kan man följa diskussioner som bandats och skrivits ut på talspråk.
Designbyrån Tsto, där Ekholm jobbar, anlitades för att göra den visuella profilen för utställningen. I bokens inledande diskussion konstaterar de att Designmuseet med utställningsnamnet Don’t shoot the messenger påstår att formgivaren inte har något ansvar för innehållet.
Utan uppdragsgivare
Det är förvisso ett märkligt namn på en utställning som vill visa att formgivare jobbar med mycket annat än form. Största delen av verken på utställningen har kommit till på formgivarnas initiativ, trots att de flesta designjobb görs för en uppdragsgivare.
Finns det ett drag av att värdera innehåll högre än form? Åtminstone syns en önskan att skapa budskapet i stället för bara utforma det.
Områden som ligger nära till hands när fältet vidgas är bildkonst, film, musikvideo, digitala medier och till och med litteratur, och utställningen innehåller verk som finns i eller tangerar dessa genrer.
Att se utställningens verk som bildkonst är inte speciellt fruktbart. Merijn Hos träfigurer är rätt tama skulpturer. Eike Königs utskrifter, som hänger på väggen och fladdrar lite i vinddraget från en bordsfläkt, påminner om ett intressantare verk av konstnären Tanja Koponen där vindpustarna svänger bilderna helt.
Å andra sidan skulle jag möjligen kunna uppfatta Ben & Julias muppinspirerade musikvideo som uppfriskande fånig om den visades i ett tillräckligt allvarstyngt konstsammanhang.
Tyska Ollanskis halvt realistiska, små pappersskulpturer av kläder och mat är i huvudsak byggda för att fotograferas för illustrationer och reklam. Visst är de också delikata som utställda objekt, men i sitt ursprungliga sammanhang ter de sig mer originella.
Kollektiv tendens
Holländska Monikers musikvideo som man kan bidra till på nätet är enkel, fyndig och rolig. Nya deltagares muspekare i rörelse kan fortfarande läggas till videon. I samma rum visas ett verk med ännu större kollektivitet. Fonten Yo Freckles av finländska Kokoro & Moi innehåller bokstäver av 139 formgivare och kan laddas ner gratis.
Ett avskalat sätt att skriva en roman, säger Johannes Ekholm om sin bok. De böljande diskussionerna är bitvis högintressanta, men till andra delar oengagerande för någon som inte tillhör samma subkultur. Det gör att boken blir lika mycket objekt som litteratur. Det till synes oskuldsfullt nakna konceptet – i både form och innehåll – imponerar, och gör verket svårt att kritisera.
Som en utställning i utställningen visas Fully booked med 300 böcker av 29 formgivare. Det här är alltså grafisk design från fältets äldsta territorium och det är till största delen oförskämt dekorativt och alldeles underbart.
På söndagen ritar holländska Letman med vit krita upp olika rörelsebanor på en stor grönmålad vägg i museet. Verket heter Cabinet of Everything och grafikern liknar tecknandet vid en dans.