Dansken Kim Leine NR-pristagare
Dansken Kim Leines roman Profeterna i Evighetsfjorden vann i går Nordiska Rådets litteraturpris. Berättelsen om det sena 1700-talets Grönland, dess danska kolonisatörer och urbefolkning, hemsöker läsaren långt efter avslutad läsning, konstaterade Hbl:s recensent i söndags, och önskade honom priset.
Översättning från danskan Inge Knutsson
Forum 2013
Roman
Det är bara att gratulera alla dem som har Kim Leines senaste och brett upplagda roman kvar att läsa – ty det är ett äventyr. Ett inte helt angenämt äventyr, det ska sägas. Det är understundom en rå och obarmhärtig nedstigning i såväl moraliskt förfall som ett skandinaviskt kolonialt förflutet vi helst vill glömma och därför sällan talar om – än mindre skildrar. Det gör Kim Leine och det är oavlåtligen fängslande och fascinerande läsning från första till sista sidan. Och inte ens då vill allt det man varit med om under läsningens gång, det grönländska landskapet, dess invånare vid kolonierna kring Sukkertoppen samt ett historiskt förflutet så till den grad levandegjort att man tror sig vara mitt i skeendena, släppa taget. Den historiska romanen, fritt baserad på verkliga begivenheter och karaktärer på Grönland under det sena 1700-talet, hemsöker en långt efter avslutad läsning. Leine vore med andra ord och utan andra jämförelser en nog så värdig vinnare av Nordiska rådets pris 2013.
"Galne kung Christians" tid
Två saker kan det vara bra att påminna sig om: så sent som 2009 erhöll Grönland självstyre men statschef är alltjämt dansk kunglighet, dvs den danska drottningen. När den norsk-danska prästen Morten Falck, huvudpersonen i Leines roman, lämnar Köpenhamn 1787 för att anträda sin mission till Grönland, härskar den ”galne kung Christian”. Honom och det Danmark han regerade minns vi från en annan stor historisk roman, nämligen P O Enquists Livläkarens besök. Tiden när upplysningens idéer fick fotfäste i Norden och de lödigt skildrade köpenhamnska exteriörerna i Leines roman – allt annat än det gemyt som staden i dag vill visa upp – känns med andra ord välbekanta.
Det är till Köpenhamn den 26-årige Morten Pedersen kommer med en paketbåt från Christiania för att studera. Sitt låga efternamn Pedersen lägger han snabbt bort till förmån för släktnamnet Falck – en gren av familjen som klarat sig bättre än den pedersenska.
Redan i Köpenhamn blir den konflikt som i flera avseende ska följa honom resten av hans liv tydlig: kampen mellan lust och plikt, mörker och ljus, ont och gott. Hans lust står till medicinstudier men plikten, eller kravet hemifrån, säger teologi. Det blir som bestämts, teologistudier, men med egna exkursioner i medicin och naturhistoria vid sidan av. En del av dessa studier är allt annat än präglade av den askes man kan förvänta sig av en blivande präst. Köttet segrar för det mesta över anden när Falck, utan några större själsvåndor, följer de spår som nyfikenheten och njutningslystnaden drar in honom på.
Krossade illusioner
Han är alltså inte särskilt stark i tron: ”frälsningen och friheten genom Kristi lidanden är i bästa fall metaforer för honom, i sämsta fall bara tomma fraser …”. Rousseau är hans Gud, särskilt upplysningsfilosofens ord om frihet och bojor. ”Människan är född fri och överallt är hon i bojor” är närmast en devis för Morten Falck. När han får tjänst som präst på västra Grönland – som missionär för att sprida den kristna läran bland ”vildarna” – anträder han resan med en ko och en kappsäck fylld av goda föresatser. Han längtar efter att träffa fria ofördärvade människor, äkta vildar i ett slags rousseauanskt naturtillstånd, längtar efter att vägleda och omvända dem, befria dem från okunnighet, mörker och hedendom. Han är en upplysningens man.
Tror han.
Alla prästens illusioner krossas successivt och brutalt. Grönland är ett kallt inferno statt i ett slags permanent upplösningstillstånd och i moraliskt förfall under danskarnas hänsynslösa och råa maktutövning. Mot den natursköna grönländska fonden dväljs korruption, sjukdomar, svält och alkoholmissbruk. Inuiterna föraktas öppet, piskas vid skampålen och inuitpigorna utnyttjas sexuellt av prästerna. Begripligt nog har de inte särskilt mycket till övers för kolonialherrarnas överlägsenhet och kristna moral. Missnöjet gror.
Prästen Falck försöker leva och verka i skärningspunkten mellan de motstridiga ideal som upplysningens idéer, prästämbetet och den danska staten internaliserar. Och han sjunker, sjunker mot en botten ”som aldrig är botten” eftersom det alltid kommer en ny botten under. Hans förvandling från naiv teolog till försupet och förvirrat vrak med mordbrand, dråp och sexuella övergrepp på sitt samvete, sker stegvis. Han skulle frälsa från mörker men finner att mörkret är han själv, allt han lärt sig faller isär och han ”stiger ner genom förnedringens nio kretsar och hamnar i ett djupare stadium av förnedring”. Fler än en gång leder tankarna till Joseph Conrads Afrikaskildring Mörkrets hjärta. Sukkertoppen blir ett slags mörkrets hjärta för Falck. Han för en ständig dialog med sig själv där han brottas med sina begär och sitt självförakt, sin skräck och sin längtan – alltmedan han med sällan skådad självdestruktivitet ”söker sig neråt”.
De tio budorden
Romanens mittparti gestaltar Leine kring de tio budorden. Varje budord har ett eget kapitel i vilket innebörden av respektive budord förstås bryts eller missbrukas – en ofrånkomlig konsekvens av den koloniala maktstrukturen.
Och läsaren besparas intet. Att säga att Kim Leine är generös med bildrika, nästan filmiskt levande skildringar av livet både i Köpenhamn och på Grönland är en underdrift – han formligen frossar i sinnliga detaljer utmärkande för det sena 1700-talet: smuts, rutten mat, träck, odörer, kroppsutsöndringar, ohyra … känsliga läsare göre sig icke besvär.
Vid sidan av prästen finns en rad fint fångade och intressanta porträtt – inte minst det av hjälpprästen Bertelsen, halvblodet vars hemlöshet är dubbel som son till en dansk präst och en inuitkvinna.
Till dem hör också profeterna i bokens titel, Maria Magdalene och Habakuk, som ger upp sitt hedniskt kringflackande liv, slår sig ner vid Evighetsfjorden, leder en andlig väckelserörelse bland inuiterna och hävdar rätten till självbestämmande. De lyder sina egna lagar och sin egen Gud. En egen tappning således av det europeiska kristna arvet och de radikala upplysningsidéer som är i svang. Falck lockas av och sympatiserar med profeternas mer frihetliga och ”sannare” tolkning av kristendomen men är hjälplös när de danska kolonisterna med våld upplöser samhället vid Evighetsfjorden.
Förlorade allt
Den som är förtrogen med Kim Leines författarskap har vid det här laget förstått att han egentligen skriver samma historia – visserligen förlagd till olika tidsepoker – på nytt. På många sätt är han den erfarenhet han gång på gång undersöker bland annat i den självbiografiska debutromanen Kalak från 2008: född i Norge, uppvuxen bland Jehovas vittnen, flyttade till Danmark i tonåren, bodde hos fadern som utnyttjade honom sexuellt, flyttade eller snarare flydde till Grönland. Där arbetade han som sjukvårdare och liksom själavårdaren Morten Falck mötte han sig själv som en annan person än den han trodde att han var.
När det förflutna hann ikapp honom började han missbruka både sex och droger och liksom Morten Falck förlorade han allt. Mötet med ön, där Leine stannade i 15 år, har han beskrivit som total undergång. Men om det går väl kan det leda till pånyttfödelse. Vilket väl Kim Leine med sitt författarskap är ett bevis på.
Det stycke skandinavisk kolonialhistoria som han i sin senaste roman avtäcker med alla sina välbekanta ingredienser av beslagtagna naturtillgångar och förslavade ursprungsbefolkningar som ska omvändas till den rätta läran är understundom smärtsam läsning. Och just därför så nödvändig. Ett mörker som vi faktiskt måste orka se.