Operarecension: En sällsynt aftonsång
Verdis Sicilianska aftonsången är en sällan hörd pärla som i norske regissören Stefan Herheims händer får en förstklassig tolkning på Covent Garden i London.
Musik: Giuseppe Verdi. Libretto: Eugène Scribe och Charles Duveyrier. Regi Stefan Herheim. I rollerna bl.a. Erwin Schrott, Bryan Hymel, Marina Poplavskaya. Royal Opera House, London.
Royal Opera House i London har aldrig tidigare satt upp Giuseppes Verdis sällsynta Les vêpres siciliennes. En stjärnspäckad besättning, en norsk regissör och en Verdidirigent i särklass lyckas återuppliva denna döende pärla till en präktigt skinande smycke. Finlands Nationalopera borde ta en närmare titt på Verdis första franska verk som uppstod mellan klassikerna La Traviata och Simon Boccanegra.
Den första versionen av Giuseppe Verdis Sicilianska aftonsången komponerades 1855 på uppdrag av Parisoperan som på den tiden betraktades som världens främsta operahus. Den påkostade franska grand opéra-stilen krävde stora körpartier, en megaorkester, fem genomkomponerade dramatiska akter och spektakulära tablåer och kulisser. Dessutom förväntades kompositören inkludera en längre ballettsekvens i andra akten som tjänade som ögongodis för medlemmarna i den elitära och inflytelserika Jockeyklubben. Wagner försökte bryta med den traditionen när han presenterade Tannhäuser, men uppsättningen blev utbuad och inhiberades.
När Verdi komponerade Les vêpres hade han redan upplevt stora internationella framgångar med Rigoletto och Trubaduren. Han var bevisligen engagerad i risorgimento-rörelsen, som strävade efter enandet av Italien, och Sicilianska aftonsången hade också ett tydligt patriotiskt budskap.
Teaterkrig i kulisserna
Handlingen grundar sig på ett medeltida uppror på Sicilien som resulterade i att fransmännen drevs ut. Regissören Stefan Herheim förlägger händelserna till andra franska kejsardömets tid. Allting utspelar sig på den pråliga Parisoperan och även om detta konstgrepp handlingsmässigt inte tillför någonting, är det rent visuellt en snygg lösning med belysning som ofta påminner om Edgar Degas målningar. Här pågår ett teaterkrig både bakom kulisserna, i balettstudion och på scenen där soldater i paraduniform befolkar läktaren.
Den hetlevrade rebellen Henri (Bryan Hymel) måste välja mellan rollen som frihetshjälte eller förrädare. Amerikanen Hymel hör till det sällsynta spintofacket som behärskar dramatiskt kraftfulla och lyriska partier lika väl. Den tyske baritonen Michael Volle är en perfekt guvernör Montfort: en folkmördare som förvandlas till en fadersfigur och slutar som en typ av Sarastro-Napoleon III med ett hjärta av guld. I sina solon och duetter är far (Volle) och oäkta son (Hymel) oslagbara. Konspiratören Procida (basbarytonen Erwin Schrott) är i denna version en haltande och feminin balettmästare som klär sig i svart tyllkjol när han är revanschlysten. Fråga inte varför.
Sopranen Lianna Haroutounian började i de sista två akterna känna av nerverna i den tunga men fantastiska rollen som den hederliga Hélène.
Royal Opera Houses musikchef Antonio Pappano är en Verdidirigent utan like och den ovanligt långa uvertyren och baletten ger orkestern en chans att betona att Les vêpres siciliennes är en gammaldags, i positiv bemärkelse, pärla.
Verdis 200-årsjubileum har gett operaälskare en chans att bekanta sig med mästarens fullständiga verk. Det överraskande är att inte en enda av hans 28 operor känns ospelbara. För närvarande kan man se Kungliga Operans kritikerrosade uppsättning av Maskeradbalen i Stockholm och Nationaloperan ger Don Carlos i mars, men Sicilianska afonsången är en riktig raritet.
Les Vêpres sänds nästa måndag 4.11 till över 800 biografer runtom i världen. I Finland visas operan på Y-kino i Kauhava och Studio 123 i Kuusankoski.