Skivrecension: Under ytan lurar det komplexa
Ligetis musik är ofta extremt komplex, men klingar sällan så. Speciellt inte när Hannu Lintu, Benjamin Schmid och Radions symfoniorkester sitter vid spakarna.
Radions symfoniorkester under Hannu Lintu. Solist: Benjamin Schmid, violin. (Ondine)
”Jag kan inte begripa denna idé att man å ena sidan har det modernistiska avantgardet och å den andra den neotonala postmodernismen. Som om dessa var de enda två möjligheterna och det inte kunde finnas någon tredje väg. Det finns hundratals vägar. Man måste bara finna dem.”
Så långt György Ligeti (1923–2006), som själv fann åtskilliga nog så framkomliga vägar mellan nämnda ytterligheter och även om musikerna svurit ve och förbannelse över hans minutiöst exakt noterade och absurt krävande partitur har lyssnarna, även på samtidsmusikens område icke-invigda sådana, låtit sig fascineras.
Ligetis musik är ofta extremt komplex, men klingar sällan så. Liksom hos alla stora mästare genom seklen fungerar den i första hand på ett intuitivt plan. De musikaliska strukturerna är nog så rationellt koncipierade men ger det oaktat ett spontant intryck, som föddes de i stunden.
Monolitiska klangsjok
Så till exempel i definitiva genombrottsverket Atmosphères (1961), som odödliggjordes i Stanley Kubricks likaså odödliga science fiction-mästerverk 2001: A Space Odyssey, där det som enda av fyra Ligetiverk ljuder i sin helhet, bland annat ackompanjerande den gåtfulla monoliten.
Och visst låter denna monolitiska musik med sina sällsamt vibrerande klangsjok som om den kommer från rymden. I själva verket nyttjar Ligeti ett slags mikropolyfoni men stämrörelserna och -förskjutningarna är så finmaskigt kalibrerade att de i praktiken är omärkbara under ytan, som inte sällan ger ett i det närmaste statiskt intryck.
Samma grundprincip gäller även i Lontano (1967), ett av det sena 1900-talets mest magiska partitur, där den kinetiska energin dock är betydligt mer framträdande. I San Francisco Polyphony (1972) är uttrycket åtminstone till synes mer intrikat i sin våldsamt kontrasterande detaljrikedom.
Rytmparametern blev med åren allt viktigare för den alltid lika odogmatiske Ligeti och i den sanslösa Violinkonserten (1993), med sina musikhistoriska associationer från renässans till nutid och anspelningar på ungersk folkmelodik och balkanrytmer, spelar såväl polyrytmiska element som mikrotonalitet en central roll.
Friktionfritt samarbete
Ligetis musik är, inte minst med tanke på dess komplexitet, förbluffande lättlyssnad medan musikerna och dirigenten verkligen får hålla tungan rätt i mun. Dylika utmaningar passar Hannu Lintu utmärkt och han bemästrar på den färska Ondineinspelningen den långt ifrån lättmanövrerade orkesterapparaturen med, som det verkar, absolut lätthet.
Samma gäller i allt väsentligt Benjamin Schmids violinspel i den vettlöst krävande konserten. Schmid och Lintu har tidigare samarbetat friktionsfritt på skiva i Max Regers violinkonsert och de tycks av allt att döma operera på samma intellektuella och emotionella plan.
Detta är även musik som passar de överlag nutidsmusikbevandrade och reaktionssnabba RSO-musikerna väldigt bra. Samtliga svårigheter övervinns lika elegant som konstruktivt och inte heller trakterandet av den inte helt lättspelade ocarinan – en i bland annat Mesoamerika och Kina nyttjad keramikflöjt – i violinkonserten bereder dem några problem.