Språket mellan människor
De vägar som nu öppnar sig för norsk poesi är uppenbart av det stimulerande slaget – den upplever en guldålder just nu, konstaterar vår gästrecensent som presenterar den ena av Norges kandidater för Nordiska rådets litteraturpris. Pristagaren offentliggörs på onsdag kväl.
Poesi
Oktober 2012
Norska Nils-Øivind Haagensens poesi kan läsas av alla. Om man föreställer sig den modernistiska poesin som en enorm förtätning av effekter och mening in mot en punkt där man i viss bemärkelse måste upptäcka språket på nytt för att kunna läsa den, så är det här inte modernistisk poesi. Det är detta som är orsaken till att hans dikter för ett tag sedan gav upphov till en ganska upphetsad debatt i hemlandet. Bakgrunden var att några centrala äldre kritiker inbjudits till en festival för att utvärdera Haagensens författarskap. Deras slutsats blev att det inte var gott, eftersom han inte skrev tilläckligt ”tätt”. Dikterna var för långa, för pratiga, för lite precisa.
Ordväxlingen som följde visade först och främst att det var kritikerna som missat poängen. Faktum är nämligen att Haagensen har gått sin egen väg och att det absolut finns kvaliteter i det han gör, men inte av den sorten som dessa äldre herrar och damer var vana vid.
Om vi ser på God morgen og god natt, boken Haagensen är nominerad för Nordiska rådets litteraturpris med, så är den hela 184 sidor lång. De flesta av dikterna kretsar kring ett parförhållande och många är utformade som samtal där den ena parten för ordet medan den andra kommer in med repliker. Diktens perspektiv kan vara hans, det kan vara hennes men hela tiden tilltalas här en annan, bestämd människa. Jag har sett beteckningen ”samtalsdikt” användas, och den är träffande för Haagensens litterära projekt som det kommit att utveckla sig. Fokus ligger inte på den enskilda människan utan på det relationella i denna människas upplevelse att vistas i världen och språket. Han bryter med andra ord med monologens nästan fullständiga dominans inom poesin som genre.
Inga finlitterära snobbar
Många av dikterna kretsar kring hur paret sätter ord på ting och företeelser, hur de formulerar sig om världen. Dessa nya ord och språkliga bilder, det poetiska om man så vill, finns alltså i boken. Men de tillhör inte den person som formulerar dem. De förflyttas upp till ytan och ut i det mellanmänskliga rummet. De två som talar är absolut inga finlitterära snobbar som försöker avlösa varandra med spetsfundigheter från den franska filosofins mörkaste rum. I stället finns det en rätt tydlig öppenhet, kalla det gärna en understruken naivitet, i de älskandes sätt att skapa en gemensam verklighet.
Boken heter alltså God morgen og god natt. Många av texterna har en tidpunkt inskriven, och då utan undantag före klockan 8 eller efter klockan 22. Dessutom pekar titeln mot det helt triviala språkmaterial som är utgångspunkten, genom de här två obligatoriska ändarna av parets språkliga kontakt med varandra, i början och i slutet av det samtal som dagen utgör. Här finns också, självfallet, ett större perspektiv: Det handlar antingen om att möta världen på nytt, efter sömnen, eller om att sammanfatta, efter dagens slut. Och det här är alltså en pågående process, föränderlig från dag till dag. Världen är inte oföränderlig utan förändras tillsammans med paret och relationen mellan dem. I och med detta handlar boken inte enbart om att paret upplever världen genom sitt samtal med varandra, utan också om att man på ett eller annat sätt är inbegripen i ett fortlöpande samtal med sin omgivning om hur världen är och uppfattas. Notera: ett samtal med världen om detta.
Stimulerande och förlösande
Haagensen är född 1971 och debuterade 1998. Han räknas i dag som en av de centrala författarna i den norska poesin som under de senaste cirka 15 åren har burits upp av en extrem frihet och idérikedom. Från ett ganska smalt fokus på modernistisk minimalism har poesin gått vidare till en punkt där man inte kan veta vad som väntar när man slår upp en ny bok. Särskilt påfallande, i jämförelse med andra länders litteratur, är fokuseringen på det som inte är generaliserbart, det som helt uppenbart är avgränsat i fråga om tid och rum. Många av böckerna är skrivna på dialekt, även om de riktar sig till en nationell publik. Och det ämne som tas upp är ofta ett geografiskt område, en stad, ett landskap eller något motsvarande som utforskas både språkligt och socialt. Nästan som i den förmodernistiska topografiska diktningen. Eller så är dikterna knutna till det självupplevda, men också då på ett sätt som är personligt, icke-generaliserbart.
De vägar som nu öppnar sig, de sätt att skriva som nu erbjuds unga författare, är uppenbart av det stimulerande slaget. På samma sätt som 1960-talets sätt att skriva var förlösande, i alla länder, ser vi att detta nya skrivsätt i Norge förlöser en rad nya poeter. Norsk lyrik är inne i en ny guldålder.
Skribenten är docent och universitetslektor i norska vid Helsingfors universitet. Han är också regelbunden lyrikrecensent vid den norska dagstidningen Klassekampen.
Litteratur