Musikrecension: Väsensskilda historiska storheter
Dirigent: Olari Elts. Solist: Nguyen Le, elgitarr. Stravinsky, Tüür. Musikhuset 23.10.
Rytmen gick, i mer och mindre pulserande former, som en röd tråd genom veckans HSO-konsert. Detta trots att Erkki-Sven Tüürs (f. 1959) Femte symfoni för elgitarr, big band och symfoniorkester (2004) en betydande del av sina knappa fyrtio minuter bredde ut sig i förunderligt skiftande klangmattor och -sjok.
Den rytmiska röda tråden förlorades dock aldrig ur sikte. Det ligger även när Tüür är på sitt mest spektrala klangfärgshumör alltid en underliggande puls på lur, vilket även är en av anledningarna till att hans musik så ofta framstår som utomordentligt levande.
Den dramaturgiska röda tråden var däremot inte lika lättfångad. Ett möjligt scenario hade förstås varit att låta de väsensskilda elementen, big band och symfoniorkester, successivt närma sig varandra för att pådrivna av elgitarrens deus ex machina förenas i den ultimata symbiosen.
Så enkelt ville Tüür dock inte avfärda det hela, men vad han egentligen ville förblev smått oklart. Orkestern skimrade och sjöd och stack stundom upp på ett lindbergskt kraftfullt vis, storbandet bidrog med alternativa färger och svängde fusionsmässigt distinkt, medan den onödigt starkt mixade gitarren närmast framstod som allmänt oppositionell i sina improvisatoriskt färgstarka progejazzsolon.
De såväl historiskt som fortfarande i dagsläget sorgligt disparata storheterna hade alltså haft alla möjligheter att smälta samman på ett mer påtagligt konstruktivt sätt, men påfallande ofta agerade de separat – liksom inneslutna i sina arketypiska kontexter – om än inte öppet kontradiktoriskt.
Hårt svängande symfoni
Det är på det hela taget dock ett imponerande solitt fyrsatsigt symfoniskt bygge Tüür, som i dagsläget hunnit fram till hela åtta verk i genren, presterat och om ej annat kan man ogenerat hedonistiskt hänge sig åt den medryckande och genomgående läckert klingande musiken.
Vietnamesiskbördige franske toppgitarristen Nguyen Le övertygade inom sina rätt begränsade ramar medan HSO:s ypperlige förste gästdirigent och Tüurs hovdirigent Olari Elts, som även uruppförde symfonin, gjorde ett gediget jobb med att hålla de klangliga och rytmiska parametrarna i ett lika fast som flexibelt grepp.
Samma gällde i Stravinskys hårt svängande Symfoni i tre satser från 1945. Stycket är dels ett slags krigssymfoni, vilket kanske inte är det första som faller en in när man hör den mestadels ystert framskuttande musiken, dels ett abortivt filmmusikprojekt i ny design.
Detta är en repertoar RSO vanligen brukar förknippas med, men den som följt HSO vet att man under de senaste åren genomgått något av en metamorfos och i dag gör samtidsmusik med en helt ny drive. UMO skötte självfallet sin uppgift med all den finess och precision man är van att förknippa ensemblen med.