Musikrecension: Mozart på besök i Prag
Dirigent: Aapo Häkkinen. Solister: Soile Isokoski, sopran, Pauliina Fred, flöjt. Dussek, Mozart. Musikhuset 20.10.
Aapo Häkkinen är en magiker. Allt han rör vid tycks förvandlas till om inte renaste guld så i alla fall levande och berörande musik, där den gedigna historiska kunskapen aldrig någonsin får stå i vägen för ett uttrycksfullt och känslosamt grepp om musicerandet.
Lägg härtill att Häkkinen är en osedvanligt fyndig och okonventionell programplanerare och det framstår som klart att publiken aldrig någonsin behöver ha tråkigt på Helsingfors Barockorkesters konserter.
Söndagens stiliga wienklassiska programhelhet bar i sin smart förverkligade sociohistoriska båge en typisk Häkkinensignatur och det övergripande temat kunde benämnas till exempel Mozart på besök i Prag.
Två fristående sopranscener, komponerade för vännen och kollegan Franz Xaver Dusseks hustru, den geniala Pragsymfonin samt en B-dursymfoni av Dussek själv – Mozart huserade i hans hem i samband med de uppskattade Pragvistelserna – utgjorde en såväl dramaturgiskt som idémässigt välfungerande helhet och det var egentligen bara flöjtkonserten i G-dur som stack ut.
Kristallklar transparens
Mozart lär inte ha hyst några överdrivet varma känslor för flöjten och man kan bara föreställa sig hurudan musik han hade skrivit om han gillat instrumentet. En lisa för öronen var det dock att få höra stycket på det instrument det är skrivet för, travers, och Pauliina Freds spel var just så elegant och kammarmusikaliskt raffinerat som man kunde vänta sig.
Soile Isokoskis stämma har kanske tappat en del av den mest öronsmekande ungdomliga fräschören, men är fortfarande nog så auktoritativ i framför allt den här typens repertoar. Hon utformade Mozartariorna – den tidiga Ah, lo previdi! och den mästerliga Bella mia fiamma, addio!, skriven under en eftermiddag i Dusseks trädgård – med all tänkbar fraseringsmässig finess och det var sannerligen heller inget fel på den känslomässiga inlevelsen.
Dusseksymfonin komponerades ett par decennier innan Pragsymfonin och röjer i sina rätt spännande harmoniska följder släktskap med såväl Haydn som Carl Philipp Emanuel Bach utan att kunna utmana Mozart i vare sig melodisk originalitet eller genuin dramatisk laddning.
Häkkinen och hans eminenta musiker verkar känna sig lika hemma i klassicismen som i barocken. Musicerandet var kristallklart transparent utan att någonsin kännas kliniskt och de smärre rubateringar Häkkinen placerade in på väl avvägda ställen gjorde ytterligare sitt till för att levandegöra de musikaliska skeendena.