Filmrecension: Leijonasydän
Leijonasydän nalkas en tematik – rasism – för vilken det inte finns någon orsak att väja och likt strutsen gömma huvudet i sanden. Resultatet känns ändå anspråkslöst och anemiskt.
Drama
Manus: Aleksi Bardy. Foto: Hena Blomberg. Musik: Jean-Paul Wall. I rollerna: Peter Franzén, Laura Birn, Yusufa Sidibeh, Jasper Pääkkönen, Timo Lavikainen, Jani Toivola.
Det är naturligtvis fritt fram för vår film att utan skygglappar behandla fenomen som rasism och nynazism. Vad vinkling och gestaltning beträffar efterlyser man ändå ett annat alternativ än Dome Karukoskis gottköpssaga Leijonasydän.
Mot hatet och hotfullheten ställer filmen kärleken och fördragsamheten i en småstadsskildring när nynazisten Teppo (Peter Franzén) möter ensamförsörjerskan Sari (Laura Birn) och till sin förvåning upptäcker att kvinnan han flyttat ihop med har en mörkhyad son (Yusufa Sidibeh) i skolåldern. Trots Franzéns gängtillhörighet kan man redan från början skönja mer mjuka drag hos honom vilket gör att mötet ändå blir ganska skonsamt även om det tar sin lilla tid innan de två verkligt finner varandra. I sin smått labila situation försöker Teppo även så länge som möjligt dölja lille Ramus existens för gänget.
Allt detta är gott och väl och kan på papperet kännas påhittigt. Men problemet är att porträtteringen från början till slut känns papperstunn. Redan Teppos och Saris amorösa samliv och vardag är mestadels torftig dramaturgi och intresselös filmgestaltning. Mer elektrifierat blir det just inte med storyns neonazistiska aktiviteter som reduceras till ett pojkarnas slagfält utan subtiliteter. I tider av politisk korrekthet kan det verka fräscht och fräckt med öppet rasistiska tillmälen (som trots allt existerar) men här är det mestadels en rasism som syns men inte känns. Det finns knappast en enda scen som verkligen skulle beröra eller bränna. Ofta sker verksamheten på Marvel Comics-nivå där Jasper Pääkkönen och Timo Lavikainen bara förstärker intrycket av seriefigurer, låt vara att man även vill betona det barnsliga och burdusa hos dylika gäng.
Leijonasydän nalkas en tematik för vilken det inte finns någon orsak att väja och likt strutsen gömma huvudet i sanden. Resultatet känns ändå anspråkslöst och anemiskt. Och problematiskt. Både som dokumentation och debattinlägg.