Musikrecension: Flott klingande musikaliskt fadersmord
Esbo internationella pianofestival. Radions symfoniorkester på Musikhuset 16.10. Dirigent: Peter Oundjian. Solist: Khatia Buniatishvili, piano. Chopin, Adams.
Esbo pianofestival har utlokaliserat ett par konserter till huvudstaden och i onsdags presenterade man inom ramen för ett samarbete med RSO brännheta internationella stjärnskottet, 26-åriga georgiskan Khatia Buniatishvili för Musikhuspubliken.
Bildsköna Buniatishvili poserar i bästa mannekängstil på de PR-bilder som är en naturlig del av den sedan länge genomkommersialiserade klassiska musikbranschen, men visade därtill att hon lyckligtvis är en fullblodsmusiker av allra bästa sort.
Chopins f-mollkonsert är ett stycke hon antagligen kan spela i sömnen, men allt kändes fräscht och spontant och hon fann åtskilligt av den poesi som är a och o i alla Chopintolkningar.
Så framför allt i det nocturnala larghettot men så även i de emotionellt mer brusande yttersatserna, där hon med sin mödolösa teknik och chosefria approach till musiken gick en lyckad balansgång mellan det virtuost extroverta och tankfullt introverta.
Konkurrensen på området är stenhård och det är ännu för tidigt att sia om hur Buniatishvilis karriär utvecklar sig. Den intelligenta Chopintolkningen visade dock att det finns betydligt mer bakom det hela än fingerfärdighet och en tilldragande yta.
Postmodern retrospektion
John Adams brett upplagda Harmonielehre, en symfoni till allt utom namnet, från 1985 är i sin tur ett gruvligt musikaliskt fadersmord av ett slag som kunde få herrar Freud och Jung att le i sina himlar.
Fadern är givetvis författaren av den digra lunta som gett stycket dess namn, Arnold Schönberg, men den vånda och uppgörelse med det förflutna man kunde ha väntat sig skulle föregå dådet lyser helt med sin frånvaro.
När de första, rytmiskt skarpt profilerade och som i skimrande blank metall utmejslade e-mollackorden hamras in i lyssnarnas medvetanden är kampen redan överstånden och tonsättarsonen går självsäkert sin egen väg.
Adams har vid det laget även lämnat den mest gäspigt repetitiva minimalismen bakom sig och hänger sig i stället vällustigt åt musikhistoriska exkursioner och kommentarer av ett slag som närmar sig en nog så fruktbar postmodernt associativ retrospektion.
Framför allt handlar det om rytmiskt och harmoniskt levande, sagolikt flott klingande orkestermusik, som i sig själv utgör ett väl underbyggt och motiverat alternativ till den stendöda postserialism den schönbergska estetiken så ofta ledde till hos Adams samtida kolleger.
Peter Oundjian, chefdirigent för Torontosymfonikerna och Skotska nationalorkestern, visade sig vara en glad fyr, som inte bara spred positivt energiska vibrationer runt omkring sig utan även höll reda på varendaste not i Adams nog så komplexa partitur och lockade sin ensemble till ett lika träffsäkert som frejdigt musicerande.