Skivrecension: Magnifik mässa
Einojuhani Rautavaaras Missa a cappella är som en luthersk-katolsk pendang till tonsättarens ortodoxa storverket Vigilia. Lettlands kammarkör är suverän i framförandet.
Einojuhani Rautavaara: Missa a cappella, Andlig körmusik. Lettlands radiokör, dir. Sigvards Klava. (Ondine)
I Radions kammarkörs Rautavaaradokument, fyra fullmatade cd-skivor med tonsättarens körmusik, inleds cd 2 med satsen Credo från 1972. Först nästan 40 år senare arbetade tonsättaren ut en fullständig mässa – Missa a cappella – kring detta Credo. Mässan är ett beställningsverk av Nederländska radions kammarkör, Father Arthur Bridge Foundation i Australien, Cheltenhams musikfestspel och svenska Radiokören. Finland finns inte med, Radions kammarkör existerar inte längre.
Det är frågan om en stor, i sak liturgisk mässa – i Finland har mässan framförts en gång i sin liturgiska kontext – med de fem traditionella satserna där Sanctus och Benedictus utgör två helheter som bildar mässans centrum. Körsatsen är sofistikerat finslipad på ett sätt som kan sägas vara typiskt Rautavaara. Kören är ofta delad i grupper med olika uppgifter, Kyrie sjungs turvis av sopraner i tersgångar och bas-tenorstämmor i parallella kvinter mot en kompakt klangmatta i de övriga stämmorna. En traditionell Palestrinapolyfoni förekommer inte alls, körsatsen är konsekvent homofon ofta i sex-, åttastämmiga ackord, tempona är, med undantag av några avsnitt i Credosatsen, långsamma vilket ger musiken en meditativ, andlig dimension. Trots att det gått 39 år mellan Credo och de övriga mässatserna skiljer sig credot stilistiskt inte nämnvärt från de övriga mässatserna. Med Missa a cappella har Einojuhani Rautavaara skapat en luthersk-katolsk pendang till sitt ortodoxa storverk, Vigilia.
Den övriga repertoaren på skivan består av två, till engelska översatta, satser ur Vigilia, två Mariahymner samt den något spektakulära tresatsiga miniatyrmässan, Missa duodecanonica.
Cd:ns final är den drygt tio minuter långa körfresken Die erste Elegie till text av Rainer Maria Rilke. Om man vill kalla detta andlig musik är väl en tolkningsfråga, men rent körtekniskt hör verket till Rautavaaras mest lyckade. En mångfasetterad körsats som utvecklar en dramatisk dialog mellan körens olika stämmor, musik av en kunnig och uppenbart inspirerad körtonsättare.
Jag blir alltid lika avundsjuk när jag lyssnar på våra grannländers professionella körer. Rautavaaras musik är definitivt inte lättsjungen men Lettlands radiokör med Sigvards Klava som dirigent framför den på ett helt suveränt sätt. Klava väljer långsamma tempon liksom för att suga det sista ur de stora harmonierna vilket givetvis gör det extra krävande för sångarna. Om de lägsta bastonerna i mässan känns något diffusa så kompenserar kören detta i Die erste Elegie med övertygande solon och en helt bedövande forteklang.