Skivrecension: Imponerande av Uppsalas drängar
Dir. Cecilia Rydinger Alin. Kreek, Eespere, Lemba, Söderman, Sandström, Orbán, Grieg, Fougstedt, Biebl, Milhaud, Rossini, Chilcott, Langlais, Pärt. (BIS)
Orphei Drängar är Nordens bästa manskör. En gammal sanning, som än en gång skulle bevisas medelst färska sakrala skivan De Profundis, vars härliga harmonier kan få även den mest inbitna manskörsskeptikers hjärta att vekna.
Repertoaren förefaller överlag genomtänkt, trots att det onekligen är smått absurt att göra en helhet benämnd De Profundis utan att ta med den bästa nordiska tonsättningen någonsin för nämnda text: Leevi Madetojas mästerverk.
Intet öga torrt
Men visst finns här en massa fina stycken även Madetoja förutan. Så inte minst av estniska komponister som Cyrillus Kreek, Andres Lemba samt, självfallet, Arvo Pärt, vars mäkta suggestiva tonsättning har gett skivan dess namn.
Sveriges Schubert, August Södermans Kyrie och Domine, är flott klingande överraskningar, medan Sven-David Sandströms klangsköna Sanctus är ett av många finfina beställningsverk för OD och förträffliga dirigenten Cecilia Rydinger Alin, som vägrar att sentimentalisera även i de mest inbjudande ögonblicken.
Så framstår exempelvis Griegs Ave Maris Stella, mera känd i arrangemanget för blandad kör, som osedvanligt fräsch.
Något som även gäller Fougstedts odödliga Nattlig madonna, medan intet öga är torrt efter Franz Xaver Biebls undersköna moderna klassiker Ave Maria (Angelus Domini).
Rydinger Alin axlar med bravur manteln efter Hugo Alfvén, Eric Ericson och Robert Sund och någon materialbrist existerar självfallet inte när det gäller Uppsaladrängarna.
Basarna är mustiga, barytonerna fylliga, tenorna märgfulla, den dynamiska och uttrycksmässiga skalan är imponerande bred och allt är genomsyrat av en sensualitet som aldrig någonsin känns malplacerad.