Bokrecension: Från Lexå till Glitterscenen
Ingenting är mer spännande än finlandssvensk litteraturhistoria, skriver Ebba Witt-Brattström apropå Tuva Korsströms nyutkomna Från Lexå till Glitterscenen.
Schildts & Söderströms 2013
Det är svårt att skriva litteraturhistoria. Särskilt svårt är det att skriva om samtida perioder då de flesta aktörer är vid liv, dessutom med författarskap som ingalunda är avslutade. Allra svårast är förstås att veta vilka författarskap som kommer att få ett andra liv som klassiker.
Här behövs nog den magkänsla som en erfaren kulturjournalist och kritiker besitter i högre grad än en akademiker. Den senare har skallen full av teorier och tidigare forskning om epoker, genrer, stilar och så vidare. Inte minst skvalpar där föregående litteraturhistorikers rangordningar av Genier och Övriga. Man riskerar kort sagt att inte se bokskogen för alla gamla träd. Som smakdomare flyger man högt över trädtopparna och övertar inte sällan tidigare bestämningar av epokernas bärande (ofta manliga) författare, och därmed den urgamla vanföreställningen att manliga ämnen är existentiell allmänmänskliga, medan kvinnor skriver om det lilla livet, där främst kvinnor kan känna igen sig.
Först med fembandsverket Nordisk kvinnolitteraturhistoria, numera en gratis nätsajt, började detta tolkningsmonopol att naggas i kanten. Och nu har det blivit Finland förunnat att med Tuva Korsströms egensinniga och läsvärda Från Lexå till Glitterscenen inleda en ny era där det förefaller helt orimligt att inte uppmärksamma kvinnliga författare i deras egen rätt. Korsström behandlar sextiosju kvinnor och sextiotvå män från sextiotalet och fram till i dag. I hennes innovativa variant av historieskrivning förefaller det helt naturligt och inte som en konsekvens av någon feministisk agenda. För att citera Nobelpristagaren 2013, så är kvinnliga erfarenheter i litteraturen lika viktiga som manliga.
Korsström, som har en gedigen och bred kompetens som kulturskribent och kritiker vet att omsätta denna enkla sanning på ett intresseväckande sätt. Det sker genom hennes essäistiska metod. Inom essäistiken, en av Svenskfinlands paradgenrer, behöver man inte beakta kravet på ”objektivitet”, vilket hur som helst har sett sitt bäst-före-datum gå ut. I dag får vi alla vara läsare, mer eller mindre styrda av våra subjektiva omdömen. Nu är Korsström mer en expertläsare som utan akademiska fördomar närstuderat källmaterialet, tusentals volymer, och lågsniffat sig igenom fem decenniers tidsmutationer. Resultatet skänker hon oss genom sin drivna, lågmält entusiastiska stil. Hennes metod är demokratisk. Hon vill göra de många författarskapen rättvisa, vilket inte minst de många och välfunna citaten bidrar till.
Ett lyckat grepp är skribentens didaktiska närvaro i verket som ett slags för-läsare. Den är särskilt tydlig när det är fråga om omläsningar. Korsström reflekterar, när det är relevant, över skillnaden mellan att läsa en bok då och nu. Det skapar ett tidsdjup men bjuder framför allt in läsaren att göra sina nyupptäckter. Milt men bestämt leder hon läsaren, som en Guldlock sina björnar, i nosgrimman fram till vattenhålen. Den stora upptäckten är vad genusmedvetenheten kan göra för bättre tolkningar av såväl kvinnors som mäns tematik. Härunder faller det fina framhävandet av en tidigare litterärt förbisedd epok, 1970-talet. En annan upptäckt är hur periferin blir centrum genom en egen variant av de ofta påpekade finlandssvenska släktbanden.
Med genusmedvetenheten, eller stå i bredd-greppet, för att citera Märta Tikkanen, blir inte bara kvinnliga erfarenheter litterärt innovativa. Också det ”grabbiga”, när det behandlas som manslitteratur, blir intressantare. Det litterära sjuttiotalet framstår i många stycken som en gyllene repris på det slutande 1800-talets moderna genombrott. Då kom den första boomen för skrivande kvinnor, som inspirerade av att ”kvinnofrågan” stod på samhällsagendan vågade debutera. Litteraturen så att säga bekönades, vilket som bekant ledde även till intressant svensk manslitteratur skriven av Strindberg, Tavaststjerna med flera.
Tuva Korsströms historielektion tar sitt avstamp i sextiotalets många revolterande borgarsöner, som Christer Kihlman och Jörn Donner. Här är Marianne Alopaeus en ensam stjärna utan stjärnbild. Men när vardagskvinnan äntrar scenen och sjuttiotalets feministiska litteraturuppsving ges de tystade i såväl medel- som arbetarklass en röst. Sjuttiotalsandan påverkar också etablerade författare som Bo Carpelan, Solveig von Schoultz eller Tove Jansson, visar Korsström.
En särskild eloge vill jag ge för framlyftandet av Österbotten som under perioden går från periferi till centrum i den litterära förnyelsen. Här ser man hur viktig tidsandan kan vara: stridsrop som ”gräv där du står”, ”kvinnokamp är klasskamp” och ”det är rätt att göra uppror”, får hela landsändan att fatta pennan. Som folkbildningens sista stora stund på jorden ter sig Författarnas Andelslag i Jakobstad med sina 150 utgivningar varav två tredjedelar kvinnliga författare som sätter ord på erfarenheter från samhällets utkant.
En hyllning till folkbildningen är också Korsströms förälskade skildring av de passionerat läsande, Ågrenska backsittarna: ”En familj av hjältar och hjältinnor”. Här omfunktioneras fiffigt de finlandssvenska familjebandens betydelse för kulturellt skapande. Utifrån den kärleksfulla rymd med moder Olga i centrum som hennes barn Leo, Erik, Inga och Gösta bär med sig in i litteraturen blir kriget, svälten och emigrationen danande erfarenheter.
En ytterligare poäng är hur bra det blir när de två svenska litteraturerna talar med varandra: viktiga förebilder var trettiotalets sverigesvenska autodidakter och proletärförfattare, som i Svenskfinland får en livskraftig fortsättning med romaner som Leo Ågrens Hunger i skördetid (1954).
Tuva Korsströms framställning bekräftar i stort min uppfattning att en av den finlandssvenska litteraturens stora specialiteter varit den intressanta kombinationen av komplext starka kvinnor och introspektiva mansbekännare (här levererar fortfarande Österbotten storartade ”mansbilder”). Men hur lever den genusdigra spänningen vidare i nyare kvinnolitteratur? Hur traderas eller traderas inte de starka föregångerskorna, mammakvinnorna, i fenomenet Flickorna kommer som avslutar Från Lexå till Glitterscenen.
Det tycks som om sjuttio- och åttiotalets könspolitiska dialog efter Monika Fagerholm drastiskt avtagit. I stället talar nu dottern (mor–dotterproblematiken, flickhelvetet, hedersvåldet etcetera). Ironi, pastisch och genreöverskridningar dominerar. Bra så. Men litteraturhistorikern i mig kan inte låta bli att efterlysa en diskussion om huruvida det är en fördel rent litterärt att det inte längre tycks vara ett helvete att måla himlar. Och lever de unga kvinnorna numera lyckliga i det nya århundradets kärlekssagor?
Ett delsvar på frågan kan komma när det lilla boägg (lyrik i spänningen mellan sekularisering och andlighet) som Tuva Korsström planterat får en heltäckande studie. Det finns sålunda mer att tillägga, trots den stora forskningsinsats som Tuva Korsström onekligen gjort. Från Lexå till Glitterscenen övertygar om att det inte finns något mer spännande än finlandssvensk litteratur. Så tag och läs!