Musikrecension: Medelväg mellan fond och drama
Kimmo Hakolas filmmusik till Axel Slangus och Wilho Ilmaris stumfilm Tukkijoella – Stockflottarna. Musikhuset 11.10.
Det är inte ovanligt att man i konstmusikkretsar uttalar sig mer eller mindre förklenande om filmmusiken som genre och filmmusiktonsättare anses i regel utgöra bottenskrapet i de seriösa kompositörernas sociala rangordning.
Men som Kimmo Hakola poängterade i samband med presentationen av fredagens RSO-konsert: det här lär man sig inte i Sibelius-Akademins kompositionsklass. Så sant som det är sagt och jag slår vad om att vilken toppförmåga som helst skulle befinna sig på någorlunda hal is om hen försökte sig på att åstadkomma ett traditionellt spelfilmspartitur.
En modig komponistkvintett antog utmaningen när Yle för sex år sedan beställde ny musik till fem inhemska stumfilmsklassiker och de inblandade kan i dag skriva under att det handlar om en av de mest krävande sysslor en tonsättare kan ta sig an.
Hakola påstår rentav att arbetet på detaljplanet – som han jämför med patologens – med bland annat synkronisering av ljud och bild samt att få lösningarna på mikroplanet att fungera även inom makrokontexten, är den största utmaningen under hela hans tonsättarkarriär.
Och speciellt krävande är det självfallet att musiksätta en etablerad produkt. Jobbar man med en levande regissör står dörren för det mesta öppen för växelverkan och kompromiss men i det här fallet ikläder sig filmen, enligt Hakola, rollen av primadonnan som till varje pris måste hållas nöjd.
En träffande liknelse och av allt att döma vet Hakola ett och annat om hur man skämmer bort primadonnor. Partituret till Axel Slangus och Wilho Ilmaris Stockflottarna (1928) är frodigt till melodiken, frejdigt till harmoniken, fylligt till klangen, vid behov folkligt till utstyrsel och tonfall, lyriskt ömsint eller dramatiskt expressivt, allt beroende på stundens krav.
Hakola har gått en, som det visar sig, framkomlig medelväg mellan att låta musiken agera stämningsskapande fond och skapandet av ett renodlat musikdrama. Bilden och berättelsen står självfallet i centrum, men musiken axlar stundtals nog så självständiga uppgifter och förfaller aldrig någonsin till övertydlig mickey mousing.
Hakola målar med breda penseldrag och lugn andhämtning och varje scenbyte behöver inte automatiskt betyda ett byte av musikalisk grundkaraktär. Ibland kan man till och med tycka att en musikalisk gest inte överensstämmer med det visuella, men i sådana fall uppenbarar sig tanken bakom inte sällan en bit längre fram.
Filmen som sådan kan, på tröskeln till ljudfilmen, kännas smått föråldrad och teatralisk och det är onekligen paradoxalt att en på sin kvicka replikföring levande förlaga som Teuvo Pakkalas folklustspel degraderats till stumhet. Kan man smälta det finns det dock mycket att gotta sig åt och Hakolas partitur understryker effektivt många av filmens mindre uppenbara kvaliteter.
Santtu-Matias Rouvali skötte, så slagverkare han är, den knepiga rytmiseringen och synkroniseringen med bravur och RSO-ledningen är bara att gratulera till en på alla sätt lyckad satsning, som kulminerade på ett minst sagt spektakulärt sätt. Och nu undrar förstås alla vi filmmusikvänner: vad härnäst?