Filmrecension: Promised Land
Handen upp, alla ni som har lust se en film om skiffergas och "fracking", den tekniska och riskfyllda process med vilken den utvinns flera kilometer nere under marken. Inte så många?
Manus: Matt Damon & John Krasinski. I rollerna: Matt Damon, John Krasinski, Frances McDormand, Rosemarie DeWitt m.fl.
Det har skådespelarna Matt Damon och John Krasinski insett då de tillsammans skrivit, producerat och spelar huvudrollerna i Promised land. Därför använder de alla sina bästa skådisknep för hur en karaktär görs sympatisk, det allra mest välsmorda Hollywood-berättandet och så vackert fotografi att landsbygden ser gudomlig ut, även i en inbiten stadsbos ögon. Filmen hyllar den lilla människan i den traditionella amerikanska småstaden med en värme som nästan kunde vara hämtad från Capras 50-talsfilmer. Men i recessionens USA är småstaden döende, människorna har inget kvar att hämta här.
Det är i alla fall vad Steve (Matt Damon, andlöst bra och uppriktig på just rätt sätt) är övertygad om. Han är den vanliga, hyggliga killen i det ovanligt glossiga försäljarjobbet som köper upp mark av fattiga bönder i avfolkningsregioner för en stor energijätte som vill utvinna naturgas. Tillsammans med sin partner Sue (Frances McDormand, alltid lika jävla bra), ensamförsörjare och arbetshäst, vädjar de till folks omsorg om sina barn och deras universitetsstudier, till deras otrygghet och oro för framtiden. Han är svinaktigt framgångsrik, för han har själv sett sin hemstad dö då industrin försvann.
Problemet är att fracking inte är den riskfria teknik som han påstår. När en lokal gymnasielärare och en främmande aktivist (John Krasinski) börjar ifrågasätta faller hela Steves framgångssaga ihop. När aktivisten dessutom börjar slå sina lovar kring småskolelärarinnan (Rosemarie DeWitt, i rollen som godheten) som Steve är förtjust i blir det personligt.
Filmen handlar direkt om pengar, vilket är ovanligt i amerikansk film. Kärnan i Steves budskap till bönderna är: "Vill ni inte ha pengar så ni kan säga fuck you till alla?" Filmen lägger två amerikanska myter över varandra och blottar konflikten – dels drömmen om absolut frihet och självständighet från alla (som kräver pengarna), dels drömmen om att vara en vinnare, vilket kräver ett sammanhang (vem ska man annars vinna över?).
Ursprungligen var det meningen att Damon skulle regissera filmen, men han bad sedan Gus Van Sant (Good Will Hunting, Elephant, Milk), som nu gjort sin mest amerikanska, lättsmälta och konventionella film. Det är förmodligen en smart taktik för detta vemodiga, melodiska försvarstal för vanliga människor och att saker ska kosta vad de är värda.
Det är ett ovanligt intelligent manuskript som i viss mån försöker dölja hur svåra saker det dealar med. Damon fick ju redan en Oscar (tillsammans med Ben Affleck) för manuset till Good Will Hunting och på samma sätt vänder han och Krasinski på klichéer. Dialogen är en fröjd, ta t.ex. arbetskompisarna Sues och Steves småprat. Först är den underbart fri och improviserad, men mot slutet ser man hur dramaturgins hjul börjar köra över trovärdigheten och varje glas lemonad får en uppgift. Det är synd. Många kritiker har ogillat twisten på slutet men jag undrar om storföretagens ohederlighet inte är det mest helylleamerikanska i hela filmen.
I alla fall tycks Damon och kompisen Ben Affleck (Argo) i deras egna filmer vara ute på liberalt korståg. Med tanke på dagens polariserade USA är det inte en dag för sent.