Filmrecension: Betties resa
Emmanuelle Bercots film kan sägas vara helt koncipierad för evigt unga Catherine Deneuve. Resan med stjärnan är även något av en reminiscensernas resa.
Manus: Emmanuelle Bercot och Jérôme Tonnerre. Foto: Guillaume Schiffman. I rollerna: Catherine Deneuve, Nemo Schiffman, Gérard Garouste, Camille, Claude Gensac, Paul Hamy, Mylène Demongeot.
Den första sekvensen i Betties resa (Elle s’en va) fångar Deneuve under en promenad längs stranden men då den är filmad bakifrån skapas intrycket av en ung nymf med svallande hår. Först när kameran visar hennes anletsdrag avslöjas en kvinna i mer mogen ålder.
Deneuve är änkan Bettie som äger en liten bistro i Bretagne och bor tillsammans med sin ålderstigna mor (Claude Gensac). Företaget går dåligt och hennes själslugn blir ytterligare satt på prov då hon av modern får höra att hennes långvarige älskare hittat en yngre kvinna.
I ett något upphetsat sinnestillstånd hoppar Bettie i sin Mercedes och kör planlöst omkring i landskapet, eventuellt för att köpa cigaretter. Det är inledningen till en irrfärd och odyssé med road moviens alla impulsiva möten, eller med dess förutsägbara oförutsebarhet. Men nu gäller det inte Easy Rider, utan en äldre kvinna vilket bidrar till scenernas skruvade stämning. Bettie gör allt det som man inte förväntar sig av henne. Hon röker för mycket, och på en karaokebar dricker hon för mycket och hamnar på ett hotellrum med en passionerad lokal donjuan. Det kan kännas ungefär lika överraskande som när Deneuve blottar sin sexualskräck i Polanskis Avsky eller sina gåtfulla böjelser i Buñuels Belle de Jour.
Försoningsfest
Men resan fortsätter och går slutligen i riktning mot en familjär återförening. Bettie får ett samtal av sin fjärmade och bohemiska dotter (sångerskan Camille) som vill att hon ska köra den 11-årige sonen (Nemo Schiffman) till farfadern. Duon utgör inga idealiska färdkamrater då det till en början råder nästan krigstillstånd mellan mormor och hennes dotterson. Småningom finner de varandra och även pojkens farfar (Gérard Garouste) visar sig under den bryska ytan vara en viril och hjärtlig man.
Betties resa saknar inte lättköpta poänger och känns stundom schematisk och rentav lite för lång. Men visst sitter Deneuve säkert vid ratten under en färd som även blickar tillbaka. Vi får höra att Bettie var fröken Bretagne 1969 och ett stopp på vägen utgör ett årsmöte med alla dessa smått bedagade skönhetsdrottningar. Bland dem finner vi en annan på sin tid raffig filmsnuppa, den ännu äldre Mylène Demongeot (f. 1935). I förbifarten nämns även en traumatisk bilolycka som Bettie var med om vilket skapar associationer till Deneuves förtjusande syster Françoise Dorléacs tragiska död 1967.
Betties resa utmynnar ändå i en livsglädjens försoningsfest och i modet att våga leva ut utan att rädas ålderdomen.