Musikrecension: En Sjostakovitj ur källaren
Helsingfors stadsorkester, dir. Thomas Sanderling. Sol. Gerald Finley, baryton. Sjostakovitj, Bruckner. Musikhuset 9.10.
Det är inte var dag som ett uruppförande av Dmitrij Sjostakovitj står på programmet, men när så sker finns det all anledning att anta att det är något lurt med det.
Sommaren och hösten 1942 arbetade tonsättaren med Sex romanser till dikter av engelska poeter till texter av Walter Raleigh, Robert Burns och William Shakespeare. Sviten som skrevs strax efter Leningradsymfonin är känd sedan tidigare i en version för sång och piano (opus 62) och ett arrangemang för kammarorkester (opus 140). Versionen för bas och orkester (opus 62a) försvann ändå strax efter att den stod klar i mars 1943 och har alltså fått vänta på sitt uruppförande ända tills nu.
Precis som i krigssymfonierna nr 7–9 är alltsammans mustigt och påhittigt orkestrerat. Sjostakovitjsoundet är omisskännligt. Emellanåt är ljudmassan så tät och dryg att sångsolisten faller i skymundan, samtidigt finns här en uppriktig strävan att lätta upp satsen när solisten träder in.
Vissa sånger är hetsiga, som till exempel den avslutande Kungens krigsfärd, medan Shakespearesonetten nr 66 långsamt masar sig framåt utan vidare skavanker. Burnssångerna är riktigt fint orkestrerade med häftiga nyanser i användningen av stråkarna, slagverken och blåsarna.
Kraft och lätthet
Kanadensiske Gerald Finley har en fin barytonröst – ömsom klämmer han i med kraft, ömsom har han ett verkligt lätt grepp i det höga registret. Finley valde att sjunga dikterna på originalspråket engelska men också ryskan kunde ha varit intressant; trots allt arbetade tonsättaren med texterna i översättningar av Boris Pasternak och Samuil Marsjak.
Sångsviten som helhet är en kort historia överstökad på femton minuter. Ännu kortare var Sjostakovitjs arrangemang av den skotska balladen Annie Laurie (1944).
Helsingfors stadsorkester dirigerades denna vecka av ryske Thomas Sanderling, född i det belägrade Leningrad 1942 och son till Kurt Sanderling. Senast Thomas Sanderling dirigerade orkestern var för 34 år sedan och även om han utmärkt sig som Sjostakovitjinterpret övertygade han också i Bruckners fjärde symfoni, Den romantiska. Inledningens valthornssolo förlöpte inte utan ett visst darrande på manschetterna men till exempel i scherzot var orkestern synnerligen inspirerad och taggad. Ingen sats är dock lika fin som finalen som förebådar Bruckners senare tiders komplexitet och dissonans med styrka och skörhet om vartannat på ett enastående sätt.