Skivrecension: Popmusik enligt regelboken
Veronica Maggio har gjort ett nytt album. Lite mer skavanker hade inte skadat den polerade helheten, tycker recensenten.
(Universal)
Veronica Maggios förra skiva Satan i gatan var 2011 års mest delade svenska album på Facebook, en intressant illustration av hur musiklyssnande ser ut i dag. 113 miljoner spelningar på Spotify är helt enkelt hur man numera mäter framgång. Men det var också välförtjänt: albumet var intimt och sömlöst, en perfekt blandning av popmusik och guilty pleasure-lyssnande, med Maggios starkt samtidsförankrade, personliga texter som känslomässig kärna. Hon placerade lyssnaren mitt på efterfester inne i Stockholm, med tidigt sommarljus, och i känslan av att vara lite för gammal för att leva uteliv. Kanske är Veronica Maggio framför allt just generationsskildrare: sin tids Ulf Lundell, och då är det väl logiskt att hennes framgång sker på de sociala medierna.
Bara två år senare kommer uppföljaren Handen i fickan fast jag bryr mig, som skrivits delvis tillsammans med Salem Al Fakir, Vincent Pontare och Magnus Lidehäll. Maggio har bytt låtskrivarpartners för varje album, och det var svårt att veta vad man skulle vänta sig på förhand – i intervjuer har hon låtit förstå att det här är en mörkare historia än den förra skivan.
Kanske handlar det i så fall om själva texterna, för soundmässigt är det betydligt mera slätstruket.
Det börjar med singelsläppet Sergels torg ("över plattorna på Sergels torg/där himlen är tung av sorg") som är svenskt låtsnickrande när det är som allra mest välpolerat. Att skapa den här typen av välsmord pop sker så självklart nu för tiden att man inte ens reflekterar över hur skickliga svenska producenter egentligen är. Den euforiska känslan från förra albumet är kvar, men jag saknar kantigheten. När Maggio slog igenom var det med ett slags halvärdiga soulpastischer som var charmiga just för att någonting skavde. Maggio är ju ingen soulsångerska. Nu verkar hon ha landat i ett mer helgjutet uttryck, men det blir samtidigt lite tråkigare. Pop enligt regelboken.
Och det hjälper inte ens att Håkan Hellström kommer in på Hela huset och ger uppbackning. Var finns de där nyanserna som får det att lyfta? Som får lyssnaren att känna att det här är på riktigt?
I ett svenskt sammanhang befinner sig Maggio någonstans mellan Hellström och Jonathan Johansson, och förra albumet var smart och kaxigt, den här gången har jag svårt att hitta albumets centrala tema eller idé.
Albumets bästa stund är Hädanefter, som handlar om att bestämma sig för att ta tag i sitt liv: "Jag ska sluta åka taxi utan skyltar/sluta leta efter kaos eller fylla/Jag ska lägga mig i tid för dig/börja gå i terapi för dig".
Men det är knappast mer än välpolerad popmusik. För att verkligen vara en generationsskildrare måste det bränna till lite mera. Jag föredrog när Maggio arbetade med Markus Krunegård – han om någon vet hur man hittar den där rätta nerven i en olycklig kärlekslåt. Handen i fickan fast jag bryr mig är ett duktigt album, men det är inte nödvändigtvis bara en bra sak.