Konstrecension: I teknikens begynnelse
Övervakningskameror, skivspelare och projektorer spelar en stor roll på Kervo konstmuseums utställning, som tar avstamp i tidig finländsk elektronisk konst.
Kervo konstmuseum Sinkka. Till 13.10.
För att rädda viktiga video- och ljudverk som inte köpts av museer grundade konstkooperartivet Fix C konstsamlingen Vilke. Konstnärerna deponerar sina verk, som uppdateras till nya format samtidigt som de också arkiveras i original.
På Kervo konstmuseum bildar närmare tjugo verk ur samlingen en närhistorisk genomgång av den elektroniska konstens utveckling i Finland. Tre installationer är rekonstruktioner – originalen har förstörts.
Det äldsta verket är Philip von Knorrings cirkel av åtta övervakningskameror och monitorer. Bevakat (1977) visades första gången på Moderna Museet i Stockholm. Dagens alltför stora vana att se sig i övervakningskameror minskar känslan av dramatik i cirkeln, som kan associera till forna riter.
Också Marjatta Ojas händelsefattiga köksbordsvideo där själva bordet projiceras på en duk som är spänd ut från väggen har på ett par decennier förlorat i originalitet.
Graniten ljuder
Att det färskaste inslaget är ett av de mest tankeväckande är kanske mer än en slump. I Laura Könönens installation från 2011 spelas en granitskiva upp i en skivspelare. Det brummar och knastrar när diamantnålen långsamt borrar sig ner i graniten, det material som vi byggt vårt land på. Det obevekliga slitaget har något gemensamt med istidens verkan.
Tekniska prylar och program spelar stor roll. Ljudet mellan kanalerna på en analog radio sprakar, webbsäkra bakgrundsfärger presenteras monotont, en videoprojektor visar sig själv och en animation processas i realtid av ett datorprogram.
För att platsa på utställningen räcker det att verken behöver el för att kunna ses. Denise Ziegler projicerar en enkel diabild på en målning, som har samma form men negativt. Hon använder sig elegant av det enkla faktum att diaprojektorn, som hänger i taket, gungar till varje gång bilden byts. Så uppstår en rörelse och en tredimensionell effekt, den rundade formen animeras, får liv.
Femtioårsjubileum
Ett par verk har något som liknar berättelser. Erkka Nissinens Vantaa är en fullkomligt genomabsurd historia om man, namngiven efter kompositören Arnold Schönberg, som går på jakt efter sin förlorade yoghurt i ett datoranimerat förortsområde. Filmen ser ut som ett barnprogram som spårat ur och är så pass spejsad att allt som händer verkar fullkomlig t självklart.
För att fira att det gått 50 år sedan Nam June Paiks utställning på ett tyskt galleri – en möjlig punkt för videokonstens födelse – har fem av konstnärerna byggt en installation av 50 monitorer. Att monitorerna är likadana ger ett överdådigt intryck. Av mindre betydelse är videobilderna, även om varje skärm visar en egen bild. Förra veckan omringades man av Maria Dunckers ymnigt skvalpande sjölandskap, den här veckan visas ett verk av Kari Yli-Annala.