Musikrecension: Välsmort 20-årigt musikerkollektiv
20-årskonsert i Sibelius-Akademin 5.10. Dirigent: Hannu Lintu. Puumala, Pohjola, Kujala, Escaich, Debussy, Whittall.
När Avanti firade 30 år för en dryg vecka sedan hade vi ett fullsmockat gammalt studenthus. När kavata lillasyskonet Zagros Ensemble firade 20 i lördags hade vi en handfull lyssnare i Sibelius-Akademins konsertsal.
Zagros grundades för att Avanti höll på att bli alltför etablerat och har i högre grad än storebror koncentrerat sig på musicerande i mindre konstellationer. Ett musicerande som självfallet rör sig på precis samma nivå, men det finländska musiklivet tycks ha beredskap för endast en ensemble av detta slag.
John Storgårds och Hannu Lintu har varit centrala Zagrosgestalter genom åren och den sistnämnda fanns även nu på podiet och det med största möjliga engagemang. Det handlade om kvällens beställningsverk, dragspelstrollkarlen Veli Kujalas (f. 1976) häftigt virtuosa kammarkonsert DAI, som på ett spännnande sätt rör sig mellan det moderna och det mer traditionella. De knappa fjorton minuterna passerade i ett huj och Kujala är en härlig renässansbegåvning vi framöver väntar oss en massa av.
Vid sidan härav framstod såväl Veli-Matti Puumalas (f. 1965) rörande modernistiska ...so lose im Raume flattern zu sehen för flöjt, harpa och fagott (2000) som Seppo Pohjolas (f. 1965) avsevärt mindre modernistiska, men tyvärr inte speciellt minnesvärda, pianokvartett New York New York (2001) som i sig småfinurliga men överlag mindre minnesvärda alster.
Kvällens tredje 48-åring, Parisorganisten Thierry Escaichs Scènes dЃfenfants au crépuscule (1993) för flöjt, cello och piano uppvisade däremot en mer personligt hållen, omisskänneligt fransk ton och det var egentligen bara det dramaturgiskt svaga slutet som drog ner helhetsbetyget en smula.
Meditativ musikalisk hängning
Återstår så vår egen kanadensare Matthew Whittall (f. 1975), vars pietetsfulla arrangemang av Debussys pianopreludium Des pas sur la neige och mäkta suggestiva, bildkonstinspirerade Negative Space (2011) för samma besättning om stråkkvintett, flöjt, klarinett, fagott och harpa var en lisa för både själ och öra.
Whittall odlar här sitt typiskt meditativa, i detta fall snudd på processionsartade, tonspråk som är rätt oemotståndligt i sin fruktbara mix av det statiska och det rörliga. Titeln syftar på utrymmet mellan konstverk på en vägg, men var och en kan givetvis dra sina egna slutsatser av den musikaliska hängningen.
Det är vanskligt att lyfta fram enskilda prestationer inom ett så välsmort musikerkollektiv som Zagros men jag vill ändå ge en speciell eloge åt flöjtisten Hanna Kinnunen, som bemästrar precis allt med samma insiktsfulla approach och lekande lätta elegans.
Att hon inte platsar som soloflöjtist i Radiosymfonikerna – en tjänst hon i flera år skött med bravur – är helt obegripligt och säger mer om provspelningssituationens orimlighet än något som har med äkta musicerande att göra.