Filmrecension: Mieletön elokuu
"Självklart segrar sommarkänslorna i Helsingfors över alla politiska slagord och fraser." Hans Sundström recenserar filmen Mieletön elokuu
Manus: Raija Talvio. Foto: Jouko Seppälä. Musik: Stein Berge Svendsen. I rollerna: Kati Outinen, Elena Leeve, Miroslav Etzler, Kryštof Hádek, Laura Birn, Esko Salminen.
Komedi, premiär 4 oktober 2013.
Taru Mäkeläs komedi Mieletön elokuu, en finsk-tjeckisk samproduktion, har getts en historisk inramning som frambesvärjer andra tider och stämningar. Närmare bestämt den åttonde ungdomsfestivalen, Moskvas gåva till världen, som arrangerades i Helsingfors sommaren 1962. Propagandakriget mellan stormakterna hade tagit ny fart och kom redan samma höst att leda till Kubakrisen. Festivalen i Helsingfors förlöpte ändå lugnt men inte helt utan kravaller och tårgas.
Filmen, med manus av Raija Talvio, bjuder på en rätt fyndig inledning i Tjeckoslovakien där en tjeckisk musikertrio tillsammans med en övervakare är på väg till Helsingfors. Gruppen får mycket riktigt noggranna instruktioner om den ideologiska uppgift som väntar representanterna i västvärlden. En uppgift som är lika självklar som ett disciplinerat och korrekt uppförande.
Rätlinjig inhemsk fars
Efter denna inledning som kan väcka associationer till en Václav Havels absurdism blir det mer rätlinjig inhemsk fars när Helsingfors tar över och introducerar Elsa (Kati Outinen) och hennes lilla hattaffär. Den medelålders Elsa lever ett strikt och inrutat liv medan hennes assistent, systerdottern Minni (Elena Leeve) är ungdomen och livsglädjen personifierad. Elsa har ingen förståelse för Minnis och väninnan Kaarinas (Laura Birn) dragning till festivalvimlet och eventuellt få träffa utländska pojkar.
Men ödet, eller filmens manus, vill att Jan (Miroslav Etzler), den äldsta i den tjeckiska musikertrion, före kriget var restaurangmusiker i Helsingfors och upplevde en passionerad kärleksaffär med Elsa. Och trots ihärdiga försök gick ingen korrespondens fram efter kriget.
I känslornas korseld hamnar även musikertrions unge ideologiske överrock (Kryštof Hádek) då han träffar Minni. Emotionellt blockerad under festivalen är dessutom polischefen (Esko Salminen), president Kekkonens gode polare, som förlorat sin käresta och hushållerska och i sin förtvivlan uppsöker Elsa som förutom sina hattaffärer även verkar som klärvoajant.
Ingredienser till en mer fartfylld karusell saknas inte, men på vägen tappar filmen takten och börjar stå och stampa. Uppslagen sinar och de habila skådespelarna kan inte göra mycket åt saken. Självklart segrar sommarkänslorna i Helsingfors över alla politiska slagord och fraser. Precis som i Ninotchka och hennes tre kommissarier i Paris, men denna gång inte riktigt fullt så spirituellt.