Konstnärsparets tvåsamhet dansas fram
Erään rakkauden historia är en verklig kärlekshistoria som de älskande själva gestaltar på Zodiaks scen.
Koreografi: Hanna Pajala-Assefa. Musik: Abdissa Assefa. Ljud: Aki Päivärinne. Dramaturgi: Anna Viitala. Ljus: Anna Pöllänen. Scenografi: Petri Eskelinen. På scenen: Hanna Pajala-Assefa och Abdissa Assefa. Föreställning på Zodiak – centret för nutida dans 2.10.
Autofiktiv konst utövar en alldeles särskild tjuskraft.Det finns något kittlande i böcker där författaren skriver om det självupplevda, där jaget blir en fiktiv karaktär. Det har väl att göra med nyfikenhet, voyeurism och förstås ett visst mått exhibitionism från konstnärens sida.
Dansaren och koreografen Hanna Pajala-Assefa utnyttjar den här dragningskraften i dansverket Erään rakkauden historia (ungefär ”en kärleks historia”).
Det är en verklig kärlekshistoria som de älskande själva gestaltar på Zodiaks scen. Hanna Pajala-Assefas make, musikern Abdissa Assefa, gör henne sällskap på scenen och har dessutom komponerat musiken till föreställningen. Ofta använder han trummorna som instrument, ibland också sin hustrus kropp ...
Tvåsamhetens skeden
Det uppstår särskild intimitet i omfamningarna. Det står klart att det här är en föreställning som verkligen betyder något för dem som står på scenen. En kärlekshistoria av kött och blod.
”Så pinsamt och intressant” – i programbladet beskriver dramaturgen Anna Viitala träffande hur det känns att se en parrelation blottad på scenen.
Abdissa Assefas musik – melodierna, de mustiga trumrytmerna och den väsnande jazzen som ramar in hårda, passionerade omfamningar – berättar kanske den starkaste historien. Aki Päivärinnes exakta ljudbild ackompanjerar berättelsen, ger den ytterligare känsla.
Koreografin går från abstrakt till lekfull och flörtig. Den rymmer relationens olika skeden, höjder och dalar, som ibland är nästan smärtsamma att iaktta, som när armbågar och fötter slås mot det hårda golvet. I samspelet mellan de två makarna finns hela tiden en lek med närhet och distans.
Tal tenderar att lätta upp dansföreställningar, men den polyfoni av röster som bryter ut i mitten av föreställningen visar sig vara den minst intressanta biten. De anonyma stämmorna levererar visserligen många vettiga poänger om tvåsamhet, men greppet känns övertydligt i förhållande till den annars så suggestiva föreställningen.
Men vackert är det verk som föds ur makarnas konstnärliga samarbete. Inte minst tack vare Petri Eskelinens enkla men underfundiga scenografi, där ett tunt, fladdrande plastskynke får liv av Anna Pöllänens poetiska ljusdesign.