Teaterrecension: Våga vara Emilia Ö
I Teater Taimines föreställning Emilia Ö:s märkliga måndag är det fiktiva Lyckeberga lågstadium en spegelbild av skolvärlden och samhället i stort.
Text: Malin Kivelä. Regi: CG Wentzel. På scenen: Mikael Strömberg, Oskar Silén. Turnéföreställning för årskurs 1–6. Teater Taimines premiär på Zacharias Topeliusskolan 26.9.
Skolan blir lätt en plats för konformism. Alla ska behandlas lika och på samma gång växer trycket på att passa in, att faktiskt vara precis som alla andra.
I Teater Taimines föreställning Emilia Ö:s märkliga måndag är det fiktiva Lyckeberga lågstadium en spegelbild av skolvärlden och varför inte samhället i stort. I klass 4 b råkar alla flickor heta Emilia, alltså reduceras deras identitet till en bokstav. Emilia Öster blir rätt och slätt Emilia Ö.
Men vår hjältinna varken vill eller kan vara som resten. Mikael Strömberg tar på sig en kanariegul klänning med glitterbroderier – Emilia Ö vill se ut som en indisk flicka, som karaktärerna i Bollywoodfilmerna.
Men Bollywood passar inte in i en värld av korvsoppa, barnkalas och ungar i vanliga tröjor och byxor – det anser de övriga emiliorna som systematiskt stöter ut henne. Oskar Silén sköter den här uppsättningen tjejer – Emilia A, Emilia B och Emilia C – som alla har sina egna divaaktiga manér. För den delen tar Silén energiskt och helhjärtat sig an hela hopen av klasskamrater, dessutom läraren Petra, den ivrigt gläfsande hunden Barry och den mystiska glittriga fen som dyker upp om nätterna i Emilias dunkla rum.
Malin Kivelä har skrivit en rapp, prosalyrisk pjäs om känslan av utanförskap, hur ödesdigert det kan vara att kliva in i klassrummet efter sommarlovet. Det är en påminnelse om att barn kan vara utsatta utan att säga ett knyst om det till omgivningen.
Därför har den vuxna den viktigaste rollen. Läraren Petra talar varmt om mobbningskampanjer och uppmanar barnen att vara goda kamrater. Men räcker det att skjuta över ansvaret på individerna i klassen? Eller är det trots allt strukturella, systematiska tag som krävs, kanske ibland något så enkelt som att ändra sittordningen?
Trots att ämnet är bekant lyckas regissören CG Wentzel än en gång leverera fräsch barnteater. Det är skönt att se hur lätt man hanterar könsroller. Här spelar vuxna män flickroller på fullt allvar utan att göra det till något särskilt uppseendeväckande. Visst fnissar publiken på Zacharias Topeliusskolan första gången Strömberg med rar uppsyn placerar ett spänne i håret, men väldigt snabbt blir kön ganska irrelevant. Det här är ett tema som gäller alla.
Bäst är föreställningen när de två skådespelarna tillsammans spelar ut texten och bollar med rollerna. Monologen som Emilia inleder med känns nämligen lite invecklad och gör att föreställningen i början ger ett smått texttungt intryck. Men när den rytmiska musiken sätter i gång känner man genast hur energin stiger, och slutets Bollywoodnummer där Strömberg och Silén både sjunger och gör allehanda snirkliga rörelser är show som heter duga.