Skivrecensioner: Med barnasinnet i behåll
Hbl:s musikredaktör Wilhelm Kvist har fått babyfeber och har som smärtlindring lyssnat igenom tre färska finlandssvenska barnskivor.
Apan Anders
Hemma hos mig (Egen utgåva)
Hemma hos mig är Apan Anders (Anders Grönroos) femte barnskiva och egentligen är jag löjligt förtjust i den! Det är äkta instrument som gäller och bra musik som svänger helt enkelt.
Speciellt inspirerad blir jag av öppningsspåret Hej hej, tuff tuff tuff som utkom redan 2000 på skivan Anders Glada SångBallong och som nu ges ut i ny version.
Som gammal Åbopojke som vuxit upp längs järnvägen grips jag intuitivt av texten om Pendolino som susar in på järnvägsstationen i Åbo och tågen som går åt olika håll, mot båtarna i hamnen och Mumindalens troll. Peter Sandströms text målar upp sällsynt konkreta bilder. Det är okonstlat och tilltalande, det är äkta vara, något som barn kan relatera till lätt och obehindrat. Bara för den här sången är albumet värt att införskaffa!
Bobo Lundéns och Anders Grönroos texter är välfungerande i barnsångerna. Marita Lindquists alster har dessutom ett särskilt djup: varje stickande förälder känner säkert igen sig i sången om tröjan som var för liten innan den kläddes på, varje moders- och fadershjärta grips av Ledsen om barnet som inga vänner hade.
Anders Grönroos musik har genomgående bra groove med frekvent funkstuk och reggaekryddor. Och bandet med Tuukka Aitoaho, Martin Enroth, Charlotta Kerbs, Cecilia, Emilia och Stefan Lindblom, Peter Nordwall, Mikael Svarvar, Tobias Tåg och Tobias Udd spelar tajt ihop. Instrumentarsenalen inrymmer allt från tenorsax och trombon till fuzzbas och ukuleledito. Extraooäng för Dani Strömbäcks känsliga flygelspel.
Mika Pohjola & Johanna Grüssner
Nu ska vi sjunga (Blue music group)
Sångboken Nu ska vi sjunga utkom första gången 1943 och har alltsedan dess sålts i två miljoner exemplar och använts i så gott som alla skolor. Faktum är dock att vi sjunger allt mindre i dag med påföljden att medvetenheten om vår sångskatt och vårt musikaliska arv blir allt tunnare. Det som var populärt 1943 är inte nödvändigtvis på allas läppar i dag.
Det har gått fyrtio år sedan sångerna spelades in senast. Det är alltså hög tid att få en uppdatering, nu med sångerskan Johanna Grüssner och pianisten, kompositören och arrangören Mika Pohjola, bägge med ett förflutet i New York.
Skivan är dock något av en besvikelse. Medan Johanna Grüssners skolade jazzröst är en sann njutning, som alltid, är inspelningen en besvikelse främst på grund av alla konstgjorda instrument. Bara sången, trummorna och trumpeten är äkta, allt annat är hämtat ur ett ljudbibliotek. Basen och pianot fungerar någotsånär, men flöjterna och övriga träblåsare låter vidriga.
Varför alltså lägga ner så mycket möda på en produkt som inte blir bättre än så här? Borde vi inte hela samlingen inspelad med Grüssners underbara röst i dessa finurliga arrangemang med en ordentlig orkester? Varför ge halvmesyrer åt barnen?
Om man bortser från de skorrande instrumentsurrogaten, kan man glädja sig åt att Ekorrn satt i granen, Bä bä vita lamm och alla andra fina sånger får sköna tolkningar här. Och var annanstans kommer man på att kombinera Imse vimse spindel med Sjostakovitj signaturmotiv D-Ess-C-H?
Robin Hund & hans glada orkester
Med dunder & brak (Egen utgåva)
Mora Träsk på dagbåten från Åbo till Stockholm är ett av mina bästa musikaliska minnen från barndomen. Fråga inte vad de sjöng om, men fråga mig om stämningen och glädjeruset!
Samma känsla drabbas jag av på Robin Hund & hans glada orkesters skiva Med dunder & brak.
Texterna är dock anmärkningsvärt harmlösa, till och med intetsägande. Eller vad sägs om en text om hur vi med dunder och brak hoppar från golv till tak, en text om när trollkarlen kom till stan, en text om regn och vatten genom dagen och natten, regn och vatten på hunden och katten och en text om en anka som kunde säga mjau? På något sätt har jag en känsla av att de flesta barn skulle acceptera och kanske till och med gilla mera tuggmotstånd. Låt oss inte underskatta dem!
Men musiken den svänger, tack och lov! Sången är en aning nasal, men rock’n’roll- och discomusiken från 70-, 80- och 90-talet fungerar. På ett spår blir det till och med lite techno.
– Det är som ett hårt träningspass varje gång, vi hoppar och dansar tills vi är alldeles svettiga, sade ena låtsnickraren Tomas Järvinen i en Hbl-intervju nyligen.
Det här är alltså rätt bra gympamusik som man har producerat. Kanske man kunde köra ett träningspass med barnen?
Roligast är ändå mellansnacket eller ska vi säga slutsnacket när Tomas "Robin Hund" Järvinen och Henrik "Bob Katt" Strang manar oss att lyssna på det hela på nytt från början. Det är nästan så man vill höra alltsammans en gång till.