Bokrecension: Kammarmusiken som livselixir
Kammarmusikfestivalen i Kuhmo är Seppo Kimanens livsverk, grundad under en period när kammarmusik inte stod högt i kurs. I sina memoarer minns Kimanen höjdpunkter från 40 år.
Teos 2013
För den kammarmusikfrälsta är Kuhmofestspelen rena paradiset. Ett ymnighetshorn, som ur kritikerperspektiv dock har sina skuggsidor. Under 90- och det tidiga 00-talets gyllene år var utbudet närmast bedövande i sin enorma rikhaltighet och redan efter några dagar infann sig en övermättnad, snudd på utmattning, som rimligtvis inte har något med meningsfullt musiklyssnande att göra.
För Seppo Kimanen var Kuhmo ett livselixir, det nav som tillvaron på ett eller annat sätt kretsade kring, och självbiografin Kimasen lento – titeln syftar på de svanhopp han hade för vana att begå vid lördagssoarén innan framförandet av Rimskij-Korsakovs Kimalaisen lento (Humlans flykt) – antar ställvis lika mycket formen av historik över Kuhmofestivalen som regelrätt levnadsteckning.
I fallet Kimanen handlar det dock om två sidor av samma sak och inte utan orsak viker han lejonparten av boken åt sitt livs projekt. Det lönar sig att hålla i minnet, vilket författaren även understryker, hur annorlunda fosterlandet tedde sig för fyrtio år sedan inte minst ur kulturellt perspektiv.
Folkbildning och idealism
När den 21-årige cellisten 1970 grundade ett musikfestspel mitt i Kajanalands skogar trodde många han var skvatt galen, vilket antagligen var rätt nära sanningen. I dåtidens Finland lyste dock inte bara kammarmusikfestivalerna utan i hög grad även kammarmusicerandet med sin frånvaro och idealisten Kimanen brann för att musicera tillsammans med sina vänner och presentera den musik han älskade mest för människor som aldrig tidigare kommit i kontakt med den.
Och folkbildargärningen kom att bära frukt på ett sätt som inte ens Kimanen själv i sina vildaste fantasier kunnat förutspå. I dag är Kuhmofestivalen en av världens ledande i sitt slag och med den som förebild har liknande festivaler, några i gångsparkade av Kimanen, vuxit upp som svampar ur jorden både hemma och internationellt.
Kuhmoundret har, föga överraskande, krävt sin beskärda del av blod, svett och tårar på vägen fram till dagens självklart etablerade evenemang. Kimanen belyser utvecklingen via en mängd mer och mindre dråpliga episoder och till exempel kampen för Kuhmohuset får stundtals nästan thrilleraktiga drag.
Tilltalande kulturfilosofi
Seppo Kimanens liv i musiken handlar givetvis även om mycket annat än Kuhmo. Bland annat om studietiden i Prag och Paris, om livet med violinisten Yoshiko Arai och musicerandet i Jean Sibelius-kvartetten, om det konstnärliga ledarskapet för Helsingfors festspel samt, i livet efter Kuhmo, om jobbet som chef för Finlands Londoninstitut och som kultur- och pressattaché i Tokyo.
Den lättlästa texten uppvisar inte sällan en tilltalande filosofisk dimension. Den mångbereste Kimanen funderar exempelvis på skillnaderna mellan kulturer och hur de på ett fruktbart sätt kan mötas samt ger oss, inte minst, en inblick i det vanskliga tankepussel planeringen av ett festivalprogram innebär. Name-droppingen blir ibland påtaglig men aldrig störande och mötena som redovisas är mestadels på riktigt intressanta.
Om familjelivet får vi veta rätt litet, även om Kimanen mellan raderna låter förstå att det inte alltid varit lätt. Överlag uppvisar han en välgörande förmåga till självkritik och dito ironi. Allting har långt ifrån alltid kretsat kring just honom – en insikt som kräver såväl en viss distans till sig själv som en rejäl portion sunt självförtroende.