Musikrecension: Uppnosiga medelålders rabulister
Avanti har blivit medelålders! Hur otroligt det än kan förefalla är det trettio år sedan några musiker som knappt var torra bakom öronen grundade sin egen ensemble för att kunna förverkliga sina repertoarmässiga visioner och framföra nyskriven och annan musik som annars inte nådde fram till den inhemska publiken.
Avantis 30-årsjubileums öppningskonsert på Gamla studenthuset 28.9. Dirigenter: Magnus Lindberg, John Storgårds, Jukka-Pekka Saraste. Solister: Anssi Karttunen, cello, Sakari Männistö, jonglör, Marzi Nyman, elgitarr. Lindberg, Wennäkoski, Lutoslawski, Schönberg, m.fl.
Av grundarna spelar flöjtisten Olli Pohjola numera i den himmelska orkestern, medan Esa-Pekka Salonen återkommer senare under jubileumsåret. Jukka-Pekka Saraste var dock troget på plats liksom dåvarande konsertmästaren, som sedermera växte ut till en nog så central Avantigestalt även på dirigentpodiet, John Storgårds.
I begynnelsen handlade det givetvis i första hand om samtidsmusiken. De rykande färska verken av Korvat auki-gänget med, förutom Salonen, figurer som Magnus Lindberg, Jukka Tiensuu, Jouni Kaipainen och Kaija Saariaho i spetsen. Av dessa var Lindberg nu i ljuskäglan i såväl tonsättar- som dirigentrollen och visst har en hel del vatten runnit i Borgå å sedan Lindbergs tidiga verk förbryllade och fascinerade Suvisoittopubliken.
Musikalisk gissningslek
Vi talar alltså om lördagens uppsluppna öppning på Avantis 30-årsjubeliumssäsong, som lämpligt nog gick av stapeln i Gamla studenthuset, där mer än en nyskapande ton av de mest skiftande slag sett dagens ljus genom årens lopp.
Lindbergs musik av dags dato är nyskapande framför allt i sin charmerande flirt med tonaliteten och musikhistorien överlag. Lindberg har nått den fasen av sitt tonsättarskap när han gör precis vad som faller honom in och visst är det festligt att notera vilken förkärlek den gamle rabulisten numera hyser för dur- och molltreklangen.
Vilket självfallet inte betyder att han skulle förfalla till billiga kompromisser. Av den nu hörda, eventuellt smått konstgjorda ”trilogin” bestående av Bubo bubo (2002), Counter phrases (2003) och Red house (2013) – de två sistnämnda för första gången i Finland – kändes de två första som relativt bekant genomsnitts-Lindberg, medan den sista öppnade hisnande vyer mot den mer filmmusikaliska horisont som vi tidigare stött på i bland annat Graffiti.
I kvällens beställningsverk, Aventures, tangerade Lindberg däremot postmodernistiska stilsyntetiker som Alfred Schnittke och, inte minst, Luciano Berio. Detta i en hejdlös 12 minuters mix, som först gav intrycket av en gissningslek för den församlade kritikerkåren samt ett potpurri på Avantilåtar genom tiderna för att slutligen, kanske, visa sig handla om Lindbergs personliga favoriter under årens lopp – förutom bland annat Stravinsky och Sibelius egna ljuva modernistiska ungdomssynder som Ritratto.
Spännande färgläggningar
I övrigt hade förträffligt idérike konstnärlige ledaren Kari Kriikku snitsat ihop ett program som följde den fundamentala Avanti-principen att bjuda publiken på det den minst av allt väntar sig. Vi fick oss alltså till livs till exempel samhällsorienterad rap av Esko-Juhani Tennilä, Marzi Nymans arrangemang av Darudes Sandstorm samt Anssi Karttunens superexpressiva version av Lutoslawskis Grave.
Lotta Wennäkoskis Jong (2013) för kammarorkester och jonglör (en briljant Sakari Männistö) var ett sällsynt skojigt stycke. Spännande klangliga färgläggningar har Wennäkoski alltid haft en speciell känsla för och när hon nu kombinerade dem med en febrilt pulserande rytmisk aktivitet klingade även de talrika multifonerna oslagbart fräscha.
Storgårds grejade, sin vana trogen, alla tänkbara stilkonglomerat med osviklig fingertoppskänsla, medan Saraste gjorde den måhända intensivaste och temposnabbaste versionen av Schönbergs första kammarsymfoni jag hört. Visst har även en lagom uppnosig medelålders Avanti en mission i dagens inhemska musikliv.