Filmrecension: Selänne
Överraskande många dokumentära porträtt på kända profiler har på sistone hittat vägen till biograferna. Som Vesa-Matti Loiri och president Tarja Halonen. Och efter fjolårets film om fotbollskungen Jari Litmanen har turen nu kommit till den formidable puckkrigaren Teemu Selänne.
Dokumentär
Foto: Jyrki Arnikari. Musik: Pessi Levanto. Producent: Marko Talli.
Dokumentären om Jari Litmanen koncentrerade sig på bollen och på huvudpersonens bedrifter på spelplanen. JP Siilis Selänne vill komma närmare människan utanför rinken. Karriärens alla etapper och höjdpunkter blir givetvis rekapitulerade, det vill säga vägen från Jokerit till landslaget och NHL där den stora drömmen slutligen realiserades med Stanley Cup-segern för Anaheim Ducks 2007. Då var ”the Finnish Flash”, efter 15 säsonger i NHL, rentav färdig att lämna ishockeyn för gott. I dag vid 43 års ålder är hans karriär fortfarande i full gång.
Siilis dokumentär är ett kalejdoskopiskt mångskiftande porträtt som ständigt byter perspektiv och innehåll och bjuder på abrupta kronologiska hopp. Barndomen och uppväxten interfolieras ideligen med matchinslag och fritidssysslor, huvudpersonens yttranden varvas med utsagor av familjemedlemmar, vänner, spelkamrater, ledare och tränare.
Stundom är tonen mer glättig och uppsluppen, stundom mer allvarlig då Teemu berättar om sina skador, den äldre broderns drogberoende och flygolyckan i Jaroslavl där många gamla kompisar omkom. Eller den rallyolycka som han förorsakade.
Perspektivet är brett men ibland saknar man en lugnare och mer reflekterande ton än dokumentärens tendenser till en viss hiphop-flängighet. Huvudpersonens ambitioner, sociala läggning och otroligt positiva energier är ändå inte att ta miste på.