Skivrecension: Verkligt njutbart från Zimmermanns kafé
Aapo Häkkinens och Helsingfors barockorkesters inspelning av Bachs cembalokonserter är hårresande intressant. Här finns något mycket bekant som låter mycket nytt.
Bach: Cembalokonserter vol. 2 (nr 3, 4 och 6), Fantasia i c-moll, W. F. Bach: Konsert i G-dur. (Aeolus)
År 1729 tar Johann Sebastian Bach över ledarskapet för Collegium Musicum i Leipzig. Om övriga musiksällskap under barocken kunde ägna all tid åt att utveckla kyrkomusiken eller dryfta filosofiska spörsmål under en bankett, var det löst sammansatta universitetskollegiet i Leipzig uttryckligen inriktat på att spela instrumentalmusik. Varje fredag klockan åtta på kvällen möttes man på Gottfried Zimmermanns kafé och massor av musik föddes.
De sex cembalokonserterna av Bach har daterats till åren 1738-39 och härstammar troligtvis från hans tid som ledare för Leipzigkollegiet. De är tillsammans med Brandenburgkonserterna hans enda kompletta samling konserter, och även om Bach skrev också övriga verk för cembalo concertato, förefaller det som att han lade ner mest tid och möda på cembalokonserterna BWV 1052-1057.
Samtliga konserter är troligtvis arrangemang av övriga Bachverk, vilket gör att de flera verk är bekanta sedan tidigare. D-durkonserten är ett arrangemang av den betydligt mera kända Violinkonsert i E-dur BWV 1042 och A-durkonserten troligtvis ett arrangemang av en försvunnen konsert för oboe d'amore eller viola d'amore. F-durkonserten är ett arrangemang av Brandenburgkonserten i G-dur BWV 1049 och är kanske den fylligaste och frodigaste av cembalokonserterna, inte minst på grund av den virtuosa texturen i solostämman och de två medverkande, välspelande blockflöjterna (Julien Martin och Hanna Haapamäki).
Frejdigt och välartikulerat
Aapo Häkkinens och Helsingfors barockorkesters inspelning av konserterna är hårresande intressant, av flera orsaker.
Ljudbilden påverkas kanske allra mest av att cembalon är en modern kopia av ett instrument av Johann Adolph Hass. För Bach var det av största vikt att cembalon också skulle ha ett 16-fotsregister vid sidan om 8- och 4-fotsregistren. Resultatet är en fyllig och djup cembaloklang med ett särskilt djup.
Ljudbilden påverkas också märkbart av att orkestern är hållen till ett minimum med stråkkvartett och continuo. Sirkka-Liisa Kaakinen-Pilch och Minna Kangas, violin, Petri Tapio Mattson, altviolin, Heidi Peltoniemi, cello och Anna-Maaria Oramo på positivorgel är på alerten och bjuder på verkligt frejdigt och välartikulerat musicerande.
Framför allt gläds jag av att Aapo Häkkinen tycks ha fått samma änglavingar som Bach och tolkar musiken med största tänkbara stilkänsla. Hans grepp om solostämman är levande och passionerat och ingen teknisk utmaning tycks honom för stor, något som också märks i de båda solonumren, Fantasia i c-moll BWV 906 och äldste sonen Wilhelm Friedemanns solokonsert i G-dur Fk 40.
Det är omöjligt att säga om den nyss utkomna andra volymen av cembalokonserterna är att föredra om den första som utkom i fjol. Klart är dock att inspelningen som helhet är verkligt njutbar och kan rekommenderas å det varmaste.