Skivrecension: Ingen nåd
Svenska Dregen gör en tätt svängande gitarrock, också om låtmaterialet saknar pärlor.
Dregen (Universal)
När jag efter att ha lyssnat in mig på Michael Monroes senaste övergår till hans svenska bandkamrat och gitarrist Dregens soloalbum känns det först nästan som om jag fortsatte på exakt samma spår. I och för sig är det heller inte så märkligt, eftersom musikergänget på de båda skivorna är nästintill identiskt – och eftersom attityden till vad rock’n’roll är och borde vara knappast heller skiljer sig det minsta.
Dregen har en bakgrund i de i Finland välkända banden Backyard Babies och Hellacopters (därifrån han nu fått med sig ledaren Nicke Andersson), och det lyser också starkt igenom. Traditionell, tätt svängande rock med mustiga gitarriff som avlöser varandra, och visst, jag gillar ju det här – det enda jag är lite tveksam till är låtmaterialet. Det håller en jämn och hyfsad nivå, men då de riktiga pärlorna saknas kan det emellanåt trots allt bli aningen jämntjockt. Speciellt som nyanseringen inte är Dregens starkaste sida.
Men dundrande gitarrock får vi alla gånger, från början till slut. Ingen nåd!
Dregen spelar i Åbo 6.11, i Helsingfors 7.11 och i Tammerfors 8.11.
Läs intervjun med Dregen i torsdagens Hbl. Se en intervju med Dregen i fredagens Studio Hbl.