Filmrecension: Jobs
Den smått portättlike Aston Kutcher gör väl ett hyggligt jobb som Jobs men hans story framskrider som en enkel och ordinär abc-bok om makt, mammon och produkter.
Manus: Matt Whiteley. Foto: Russell Carpenter. Musik: John Debney. I rollerna: Ashton Kutcher, Josh Gad, Dermot Mulroney, Matthew Modine. Ahna O’Reilly. Lukas Haas.
Premiär 20 september.
Det är snabba ryck på datateknologins område. Även när det gäller att i biografins form dokumentera hjärnorna bakom de revolutionerande uppfinningarna. När Hollywood en gång i tiden gjorde stormannabiografier över pionjärer som Thomas Alva Edison och Alexander Graham Bell gick det betydligt långsammare. Facebookgurun Mark Zuckerberg, inte ens 30 år gammal, har redan hunnit få sin levnadsteckning och nu har turen kommit till Apples innovativa visionär Steve Jobs som dog 2011.
Jobs inleds med att huvudpersonen 2001 presenterar Itunes för hänförda ”appleiter” varefter det görs ett kronologiskt skutt till 70-talet där vi möter en ung och egensinnig ”drop-out” (Ashton Kutcher) som dras till droger och österländsk mystik men som samtidigt anfäktas av en kosmisk vision om en revolutionerande apparat för hemmabruk, ett de oändliga möjligheternas verktyg. En själsfrände finner han i Steve Wozniak (Josh Gad) och snart är de febrila aktiviteterna i full gång i fosterföräldrarnas garage. 1976 grundades företaget Apple.
Nu är Jobs inte bara en eldsjäl utan även en impulsiv, brysk och arrogant egomaniker som lägger dövörat till när det gäller kolleger, konkurrenter eller en gravid flickvän. Då minns man att också Zuckerberg i The Social Network presenterades socialt som en milt autistisk och tondöv nörd. Måhända är det en paradoxal poäng att en person oförmögen till kommunikation skapar ett revolutionerande kommunikativt system. I sin visionära kompromisslöshet har Jobs drag av arkitekten Howard Roark i Ayn Rands The Fountainhead.
Men när det sedan skär sig mellan honom och de övriga styrelsemedlemmarna utvecklas filmen till en viljornas kamp som samtidigt reducerar biografin till ett direktionsrummets drama som känns ganska konventionellt och förvånansvärt spänningslöst. Den smått portättlike Kutcher gör väl ett hyggligt jobb som Jobs men hans story framskrider som en enkel och ordinär abc-bok om makt, mammon och produkter. Biografin handskas hafsigt med det mentala kapitalet och bjuder på få scener med verklig laddning. I en scen hör vi honom få ett utbrott i telefonen då han ringer upp Bill Gates som han anklagar för hänsynslös piratism. Säkert skulle det ha funnits stoff till en lite mer utförlig behandling av dessa den digitala ålderns andliga antipoder. Vad som också helt förbigås är Jobs aktiviteter vid animationsstudion Pixar som sedan köptes av Disney.
Steve Jobs citerade en gång ishockeyspelaren Wayne Gretzky och sade att det gäller att kunna söka sig dit pucken är på väg utan att tänka på var den har varit. I filmen finns inte mycket av en sådan ”avantgardism”. Sist och slutligen befinner vi oss långt från den tingens själfullhet och estetik som den unge visionären Jobs siar om. Det blir mer pladder och tom retorik än hisnande cybernetik.