Teaterrecension: Titta vi exploaterar
Kapitalism kan vara blodiga affärer. Det vittnar liken och de flådda djuren på Viirus scen om.
Text och regi: Lauri Maijala. Översättning: Linda Wallgren. Musik: Ylermi Rajamaa, Peter Kanerva, Robert Kock. Scenografi och rekvisita: Janne Vasama. Ljud: Kristian Ekholm. Ljus: Petri Tuhkanen. Mask: Janne Vasama, Elina Riikonen. På scenen: Maria Ahlroth, Pelle Heikkilä, Viktor Idman, Oskar Pöysti, Jessica Raita, Robert Kock, Peter Kanerva, Cecilia Hakala. Viirus och Teater 90°:s premiär på Teater Viirus 13.9.
Lauri Maijala, som senast sågs regissera Tre systrar på Kom-teatern, har än en gång skapat en egensinnig föreställning som han dessutom skrivit själv.
Där vi en gång flått är en lustfylld orgie i filmvåld och fula peruker. Ofta är musiken stämningsfull, ofta funderar man hur man riktigt hamnade här. Som när en björn utan päls – en älsklig Robert Kock i makaber rödflammig ”vävnadsdräkt” – tillsammans med Jessica Raitas vingklippta örn och Maria Ahlroths svanslösa räv med maskingevären i högsta hugg sjunger om att hämnas på människorna.
Inspiration för pjäsen har Maijala hämtat från proggruppen Blå Tågets låt På väg till koppargruvan. Pjästexten i sig är inte föreställningens trumfkort, det som fascinerar mest är de bisarra stämningarna, typerna och de dråpliga situationerna som Maijala bygger upp. Scenen är som ett enda stort nöjesfält.
Fast visst finns det likheter mellan den orangebruna sextiotalslobbyn på Viirus scen – ”Heartbreak hotel” – och den verklighet som går att finna utanför.
Peter Kanervas hårdkokta affärsman ska göra århundradets klipp efter att det visat sig vara möjligt att bryta koppar under Helsingfors gator. Det är kanske här titelns allusion på Kjell Westös roman Där vi en gång gått blir begriplig. Medan Westös gatstenar rymmer minnen av människor, symboliserar de på Viirus den industri som ska rädda landet ur finanskrisen.
Viktor Idmans politiker tvekar heller inte innan han säljer hela underjorden till det globala kapitalet. Bartendern – Pelle Heikkilä i en långhårig peruk som man inte kan slita blicken från – rättar Idman som säger ”Nokia” med ett ”Microsoft” och visst har också kopparaffären en liknande utgång ... Tvåhundratusen jobb blir snabbt inga jobb alls.
Rafflande fysik
Medan dialogerna ibland blir lite långrandiga är den fysiska teatern desto mer rafflande. Som Maria Ahlroths akrobatiska nummer och den läckra fajten mellan Pelle Heikkilä och Viktor Idman som kunde vara lånad ur någon tuffingfilm från 1960-talet. Ibland blir det hejdlös non-verbal kommunikation som den fiffiga suck- och harklingsoperan som utspelar sig mellan affärsmannen och politikern. Det fysiska uttrycket är ofta flinkt och underfundigt.
Maijala bygger sin häftiga värld på populärkulturella referenser. När Cecilia Hakalas eskort/sekreterare har ihjäl sin chef gör hon det med stilettklacken som i 1990-talsfilmen Single White Female. Det mullrande hotellet som tycks leva sitt eget liv för i sin tur tankarna till den danska tv-serien Hotellet och visst råder det något slags suggestiv Twin Peaks-stämning i baren.
En klockren scen är när Peter Kanerva parodierar programledaren Tyra Banks i Topmodel-talangjakten, sinnebilden för tävlingssamhället där var och en är sin egen lyckas smed.
Och vad säger inte den underbara konceptuella performance som Oskar Pöystis fransktyske konstnär ”André Frostaque” bjuder på om det kulturella klimatet? Publiken viker sig dubbel av skratt åt hans absurda sätt att uttala ordet eagle (örn) på engelska.
Sådan är humorn – barnslig, fjantig och omöjlig att inte drabbas av i något skede.
När de som exploaterats slutligen skipar rättvisa enligt principen ”öga för öga, tand för tand” sker det genom ett hysteriskt kreativt musikalpotpurri. Det här är snygg show och underhållning som man inte glömmer i första taget.