Bokrecension: Lena Andersson – Egenmäktigt förfarande
Borde det inte finnas ett tydligt regelverk för passionen? Lena Andersson har skrivit en klinisk detaljstudie av en helt oreglerad affär.
ROMAN
Natur och Kultur 2013
Mot slutet av Lena Anderssons nya roman konstaterar huvudpersonen Ester Nilsson klarsynt två saker: den hon älskar är inte skyldig att älska henne och det är ingen rättighet att bli älskad. Det har Ester fått erfara den hårda vägen. Ändå är det tveksamt om hon bottnar i sina nyvunna insikter. Frågan är om passionen inte borde omgärdas av ett tydligt regelverk – koder för köttets och känslans uppförande – för att ”skydda människor från att bli lekbollar för varandras lättsinne”, funderar Ester Nilsson i en artikel om hederskultur och könsroller som refuseras.
Kärleken kanske inte kan definieras men en relation kan analyseras, ja dissekeras och det är precis vad Lena Andersson gör i sin roman om kärlek – en klinisk detaljstudie tryfferad med moralfilosofi och lakonisk humor om hur det är att vara den som vill mest och därför också förlorar mest. Makten finns hos den som bromsar, den som vill minst.
Förslavande begär
Ester Nilsson är i 30-årsåldern, hon är en poet och essäist vars paradgren är det sakliga förnuftsorienterade resonemanget och intellektuellt tankeutbyte. Hon faller handlöst för den några år äldre konstnären Hugo Rask redan hemma vid skrivbordet när hon ska förbereda ett föredrag om honom. Själva mötet eldar bara på den låga som redan börjat brinna med obönhörlig kraft och utan hänsyn. De träffas regelbundet under några månader, företrädesvis på restaurang där de för bildade samtal om filosofi, litteratur och politik men företrädesvis om… just det, Hugo Rask.
Ester gör inre noteringar angående hans brist på nyfikenhet och generositet men ”lät det inte påverka den andakt hon kände”. Så småningom har de samlag – eller möts i köttet som Ester lite högtravande väljer att formulera det – tre samlag på fem dagar närmare bestämt. Därefter väljer Hugo Rask att dra sig undan medan hon vill mer. Från och med nu reduceras Esters tillvaro till plågsamma kast mellan hopp och förtvivlan, obesvarade kontaktförsök, evighetsväntan vid telefonen… Ester önskar så hett och hon tolkar så snett – hoppet, noterar hon, är ”en parasit på människokroppen”.
Lena Andersson är skoningslös i sin (helt osentimentala) skildring av hur Esters begär gradvis förslavar henne, av hennes maktlöshet och förnedring.
Glasklar behärskad prosa
Dissektionen utförs på en glasklar behärskad prosa, rak och enkel med dragning åt det stilistiskt ålderdomliga. Viss humoristisk distans finns i all svärta – som när Ester förvånas över att det finns människor som menar att de intressanta samtalen går att klara sig utan eller när Ester liknar förälskelsen vid ett tal som Tage Erlander höll en gång då han talade om de stigande förväntningarnas missnöje.
Det finns bara ett problem med romanen. Vad som får Ester, denna kyliga och skarpa förnuftsmänniska, att över huvud taget falla för den odräglige och självgode narcissisten Hugo Rask vars tankevärld är lika begränsad som Esters är prövande och rörlig, är en gåta. Han är en kliché för alla patriarkala och uppblåsta kulturknuttar vars livsluft är floskler och till intet förpliktigande tyckanden, män som man tyvärr i alltför stor utsträckning stött på i livet.
Fast mot bakgrund av en annan alltför sliten klyscha, nämligen den att kärleken är blind, så blir Hugos Rasks reducering till projektion för Ester Nilssons begär även den helt följdriktig.