Filmrecension: Rush
Ron Howards Formel 1-film Rush är mer än motorvrål och tjutande däck, men känns samtidigt som en tabloidversion av verkligheten.
Regi: Ron Howard. Manus: Peter Morgan. Foto: Anthony Dod Montie. Musik: Hans Zimmer. I rollerna: Chrtis Hemsworth, Daniel Brühl, Natalie Dormer, Olivia Wilde, Pierfrancesco Favino.
Film
Från 60-talet minns man John Frankenheimers Grand Prix (1966) som varvade spektakulärt fotograferade tävlingssekvenser med en smått pekoralistisk personskildring. När nu Ron Howard i Rush gett sig i kast med F1-cirkusen är det tillika ett försök att även finna människorna bakom motorerna. Det är möjligt att det skett under påverkan av Asif Kapadias förträffliga dokumentär Senna (2010).
Rush koncentrerar sig på två titaner och rivaler säsongen 1976 då formelloppen ännu var lika farliga som virtuosa omkörningar var vanliga. Rivaliteten, som i filmen startar några år tidigare i Formel 3, utspelar sig mellan österrikaren Niki Lauda (Daniel Brühl) och engelsmannen James Hunt (Chris Hemsworth) som framställs som varandras fullständiga motsatser. Lauda som en kalkylerande analytiker, en något tråkig och självsäker stropp. Hunt som en risktagare och karismatisk kvinnokarl, en formelvärldens George Best.
Brühl och Hemsworth bjuder på färgstarka tolkningar som utan att vara djuplodande porträtt ändå borgar för ett högoktanigt drama som blir mer än motorvrål och tjutande däck även om motsättningen mellan männen innebär att Howard och manusförfattaren Peter Morgan satsat på en schvungfull tabloidversion av verkligheten.
Howard stod ju också för den i och för sig intressanta boxningsfilmen Cinderella Man (2005) där man även kunde skönja en polaritet mellan tungviktens mästare Max Baer och James Braddock.
En dramatisk klimax i Rush är naturligtvis Laudas krasch i Nürburgring i augusti 1976, ett lopp som han på grund av regnet ville inhibera, som åsamkade honom svåra brännskador i ansiktet och närapå förvandlade föraren till Frankensteins monster. Men bara 38 dygn senare gjorde han comeback för att sedan i säsongens sista tävling i Japan tyckas gå mot sin andra VM-seger. Klok av skadan avbröt han i hällregnet efter bara två varv. Efter en dramatisk uppkörning kunde rivalen Hunt slutligen titulera sig mästare.
Filmen igenom framstår kontrahenterna som fullt likvärdiga och mycket riktigt övergår rivaliteten slutligen i respekt. Lauda har på äldre dar frispråkigt kritiserat både dagens bilar och förare som enligt honom reducerats till mekaniska marionetter utan karisma. Visst kan Rush ses som ett drama om en mer färgstark men dessvärre farligare tid. Om män som valt att se döden i vitögat och om kvinnor som tjusas av dessa män även om de själva, som i Howards film, framstår som staffagefigurer.