Teaterrecension: Familjeliv vid historiens rand
Av Amos Oz. Dramatisering: Mikaela Hasán och Michael Baran. Regi: Mikaela Hasán. Scenografi: Alisha Davidov. Dräkter: Anna Sinkkonen. Ljus: Ilkka Niskanen. Ljud: Tuuli Kyttälä. Video: Pyry Hyttinen. På scenen: Juhani Laitala, Amos Brotherus/Pablo Ounaskari, Miina Turunen, Ilja Peltonen, Karin Pacius.
Premiär 6.9 på Nationalteatern.
En berättelse om kärlek och mörker är inte en ordinär barndomsskildring. Den får sin styrka från språket, men också från Amos Oz sätt att spegla sin uppväxt mot historiska skeenden, mot staten Israels uppkomst och inte minst mot staden Jerusalems öde.
Lille Amos tycker att hans stadsdel Kerem Avraham är hopplöst provinsiell, långt ifrån den stängda men så spännande kontinenten Europa.
För läsaren förefaller staden däremot kosmopolitisk med gatunamn som Kung George V:s aveny och Chancellorgatan och med ett fascinerande gytter av nationaliteter och livsöden: intellektuella araber och judar, brittvänner och kommunister, ryssar som ter sig som Dostojevskijkaraktärer och flyktingar som överlevt koncentrationsläger. På Galileens kullar skymtar solbrända pionjärer som hägringar. Ja, Oz har en förmåga att se på konflikten med den arabiska befolkningen både inifrån och utifrån.
Vem har bättre förutsättningar för att skildra allt detta på teaterscenen än regissören Mikaela Hasán som själv utforskat staden Jerusalem i bokform i Jerusalem. En bok som hjälper dig att gå vilse?
Hemmet centrum
På Nationalteaterns Willensauna-scen är det ändå inte staden som är fonden utan hemmet – ett kyffe på trettio kvadratmeter som inhyser den lilla akademikerfamiljen Klausner.
Här i en labyrint av bokhyllor spelas ett intimt familjedrama upp. Mikaela Hasán har tillsammans med scenografen Alisha Davidov skapat en liten värld av mörkt trä, färggranna bokryggar, glädje och sorg. Föräldrarna – på pappret lyckligt lottade – kämpar med känslan av flyktingskap och kulturell syrebrist. Medan pappan (Ilja Peltonen) anpassar sig med hjälp av tafflig humor, är mamman (Miina Turunen) ofta försjunken i sina dystra inre landskap. Som motpol finns Karin Pacius hejdlösa bacillrädda farmor som vid badkarskanten instruerar Amos (Pablo Ounaskari) i tvättandets konst – inga veck eller skrymslen får försakas!
Men att förvandla över femhundra rikligt detaljerade romansidor till en drygt två timmar lång teaterföreställning är en utmaning. Dramatiseringen har också vissa brister. Dels är pjäsen ibland dramatiskt jämntjock, dels har man på några ställen skrapat bort för mycket av humorn och den lokala färgen.
Handlingen kretsar kring moderns självmord och Juhani Laitalas vuxna Amos som försöker skriva sig en förklaring. Amos monologer lyckas ändå inte alltid beröra. Det känns som författarkaraktären inte byggs upp helt till fullo utan stannar vid den klassiska berättelsen om det krisande geniet vid datorn.
När texten däremot överger monologformen och i stället gestaltas blir föreställningen medryckande. Som när konflikten mellan palestinier och israeler trappas upp och diskussionen går het i herr Austers speceriaffär. Bara genom att Karin Pacius byter ut pälsmössan mot en kippa eller basker skapas en körsång av politiska attityder, typer och livshållningar i den lilla speceriaffären.
Miina Turunen är i sin tur betagande som modern. Hon är en melodramatisk figur som ändå är full av fantasi och ivrigt delar med sig av absurda sagor från uppväxten i den ukrainska staden Rovno. När grannskapet jublar över den nya staten Israel 1948 vänder mamman vid strykbrädet på situationen: ”Hur tar de arabiska kvarteren emot nyheten?”
Det är sådana ömtåliga stämningar som frammanas på scenen. Liksom känslan av att sitta instängd vid världshistoriens rand.