Persona rör vid sårbarheten
Regissören Ville Kurki håller sig till Bergmans bilder men bygger också upp nya i Åbo stadsteater Persona.
Av: Ingmar Bergman. Regi och bearbetning: Ville Kurki. Visualisering: Virpi Kettu, Ville Kurki. Ljusdesign: Jouni Haavisto. Ljuddesign: Kalle Terästö. På scenen: Minna Hämäläinen, Sofia Molin. Premiär på Åbo Svenska Teaters studioscen 5.9. Spelas på finska på Åbo Stadsteater från 26.11.
Persona, Ingmar Bergmans film från 1966 börjar med en tyst sekvens där en liten pojke långsamt reser sig från sin brits – har han varit död eller bara sovit? – och till slut vänder sig mot ett stort kvinnoansikte som fyller hela fonden, försöker röra vid det.
Sen syns pojken inte så mycket i filmen som lever mer på de två kända skådespelerskornas helhjärtade insats än på något annat. Den här pojken får man inte riktigt tag på i Åbo Svenska Teaters scenversion. Som kött och blod dyker han upp i den allra sista scenen, gör intryck då, men har inte hunnit färga hela föreställningen.
Persona på scenen är ett risktagande från starten. Ska man försöka hålla sig till de bilder Bergman så omsorgsfullt byggt upp, eller ska man göra egna? Ville Kurki som regisserat väljer att göra lite av varje. Man kan känna igen hållningar och positioner från filmen. Det har man inte så mycket emot, men det är mer spännande att överraskas av nya lösningar.
De nya lösningarna finns i användningen av rummet. Eftersom det karga landskapet på Fårö inte så enkelt kan lyftas in på teatern har man valt stiliseringens väg. Bilder, ofta abstrakta, projiceras på fondväggen, som ligger nära, man har kapat scendjupet. Väggen har i stället en port, som kan upplevas olika beroende på hur ljuset ligger: det kan bli ett svart hål, en obönhörlig ogenomtränglighet eller en barmhärtig väg ut. Visualiseringen är föreställningens första stora plus.
Stumheten på den levande tiljan blir också så mycket mer kategorisk än i filmen, där mediet har möjlighet att utnyttja så mycket annat expressivt: närbilderna på kvinnornas ansikten blev ju talande, minst sagt.
Teatern har sina egna medel, givetvis. Stumheten i Persona är också skådespelerskans stumhet – Elisabet Vogler är skådespelerska. Ännu en betydelse aktualiseras där. Och jag tycker mycket om Minna Hämäläinens sätt att lotsa oss in i denna stumhet, hon håller också för den ögonkontakt man söker där orden inte finns. Hur man tolkar hennes stumhet är helt och hållet på den enskilda åskådarens ansvar, och hen ska egentligen inte behöva redovisa det utåt, bara ta in det.
Kanske är det här man får en glimt av vad Persona rör vid: att människan är en sårbar, kännande varelse, att våra redskap att uttrycka känslorna kan vara nog så trubbiga. Att man iscensätter känslor med och inför andra människor utan att ana konsekvenserna, att man utsätter andra för grymhet, medveten eller omedveten. Filmen Persona kan kanske också tolkas som Bergmans försök att få kontroll över hela den här skiten (och som bonus ha den tillfälliga kontrollen över ett par av Sveriges bästa skådespelerskor, det vill min lite elakare persona skriva här).
På Åbo Svenska Teaters scen fungerar maktspelet mellan Hämäläinen, som gör den stumma, och Sofia Molin, som gestaltar hennes sköterska, i alla fall så länge det är fråga om rörelsemönster, mimik och kroppsspråk. Liksom stumheten blir också replikerna mer krävande här, i direktkontakten. De tappar ibland styrfart, riktning.
Att göra en medveten poäng av det är utmaningen. Tappad kurs och styrsel är ju ett tema i texten, liksom att det finns en bisarr njutning i att låta allt fara. Man kan ha respekt för att det går och inte går. Och respekt för att man sätter upp en pjäs som tar en risk i stället för den dramatiska snabbmat som flera teatrar i dag inte drar sig för att servera.