Bokrecension: Sara Danius – Den blå tvålen
Vad ser vi när vi läser en roman? En blå tvål, en klädedräkt, en samhällsordning kanske. Akademiledamoten Sara Danius förklarar hur saker blir synliga i romaner av Flaubert, Stendhal och Balzac.
Albert Bonniers förlag, 2013
Vad innebär det att se något, att beskriva det, att förstå det? De frågorna började romanförfattarna ställa sig en bit in på 1800-talet, och följden blev den litteraturhistoriska strömning som döptes till realismen. Romanen öppnade fönsterluckorna mot omgivningen – från att ha behandlat gestalternas själsliv i ganska abstrakta omgivningar blev ämnet nu världen i all dess mångfald.
Till exempel den blå tvålen som ligger framme i Gustave Flauberts berättelse ”Ett enkelt hjärta”. Varför nämns den, vilken är dess roll? Här finns den konkreta utgångspunkten för litteraturforskaren och nyblivna ledamoten av Svenska Akademien Sara Danius bok Den blå tvålen. Romanen och konsten att göra saker och ting synliga. Hon undersöker fyra böcker av den franska realismens mest centrala författare, Stendhals Rött och svart, Honoré Balzacs Förlorade illusioner samt Madame Bovary och Hjärtats fostran av Flaubert, för att ta reda på orsakerna till den konkreta verklighetens intåg i litteraturen.
Men frågorna om ”varför” hamnar snart i bakgrunden. Synliggörandet av världen visar sig vara ett mycket komplicerat ämne som har krävt virtuosa prestationer av författarna. Bara att ta reda på hur de gått till väga och visa läsaren på vilket sätt romanerna skapar sin verklighetsbild upptar det mesta av Danius möda. Först i slutet av boken återvänder hon till sitt ”varför” och ger ett kort och tentativt svar. Men det bekommer inte läsaren – frågan om ”hur det är gjort” visar sig vara alldeles tillräckligt fascinerande. Danius förmår ofta på ett mycket skickligt sätt välja ut betydelsetunga partier ur romanhelheterna och analysera dem så att hela verket blixtbelyses.
Tätt om Flaubert, löst om Balzac
Men då måste man också lägga in en reservation. Danius lyckas inte dölja att det är Flaubert som är hennes egentliga intresse. Analysen av hans litterära metod är strålande: uppmärksam, uppslagsrik och tydlig. Kapitlet om Stendhal går an men avsnittet om Balzac, som fokuserar på klädedräktens roll i samhällsskildringen, är löst och inriktat på pikanta detaljer vars roll i helheten aldrig tillräckligt förklaras.
En annan invändning kan tas med detsamma. Danius är ofta en dålig stilist. Hon skriver löst, med många onödiga upprepningar och alltför få koncisa sammanfattningar av vad hon gör och kommer fram till och hur hon förhåller sig till tidigare forskning. Som läsare känner man sig dum när saker som må vara viktiga men inte för den skull är hemskt svåra att begripa upprepas med några sidors mellanrum. Också i det här avseendet är Flaubertavsnitten mycket bättre än de andra.
Danius polemiska utgångspunkt är att ifrågasätta uppfattningen att realismen avbildar eller speglar verkligheten. Den knäsattes redan av Stendhals berömda liknelse mellan romanen och spegeln. Men Danius visar på inkonsekvensen i den bilden, också hos Stendhal själv, genom att visa hur en av spegelscenerna i Rött och svart snarare gestaltar social själviscensättning än ”sann” iakttagelse. Författarna hon behandlar skapar visserligen bilder, men därifrån till att förstå vad bilderna verkligen föreställer är vägen lång. Människor och situationer, för att inte tala om hela samhället, är ogenomskinliga och gåtfulla.
I Rött och svart är ett visst begripande ännu möjligt, och Danius visar hur Stendhal för sin huvudperson som ett instrument genom samhällets olika skikt och låter honom långsamt och mödosamt avkoda det han ser: socialt, ekonomiskt och känslomässigt betingade beroendesituationer av olika slag. Men i Flauberts romaner är ett sådant begripande inte längre möjligt – världen som omger gestalterna har blivit alltför komplex.
I en värld av pladder
Flauberts mål är kanske inte ens att begripa. Hans berömda, förtvivlade sökande efter le mot juste som ledde till veckolånga skrivkramper ses av Danius som en reaktion på ett samhälle präglat av ett allt översvämmande, slarvigt, inexakt pladder. Det var framför allt pressens och reklamens språk. Det enda författaren kunde göra var att i stället erbjuda exakt språk. Flauberts mål var att skildra inte det vi vet utan det vi förbehållslöst ser. Däri liknade han sin samtids bildkonstnärer, sådana som Manet och Renoir. En del av hans skildringar, det kan gälla kvinnoporträtt lika väl som hästkapplöpningar eller trafikstockningar, ser, som Danius visar, faktiskt ut som tavlor, komplett med ram. Samtidigt spelar rörelsen en viktig roll i dem vilket komplicerar den gängse jämförelsen med bildkonsten. Paradoxalt nog låter de sig i stället granskas med filmanalysens hjälpmedel fastän filmen inte ens var påtänkt när de skrevs.
Tvådimensionella kvinnor
Flauberts sätt att avbilda personernas skapar deras positioner i romanvärlden. Hans kvinnliga hjältinnor, främst Emma Bovary och madame Arnoux i Hjärtats fostran ses alltid genom de män som begär dem. De presenteras som utsökta men tvådimensionella skapelser. Aldrig möter de betraktarens blick och någon egentlig kontakt uppstår inte eftersom kvinnorna strängt taget finns till bara som bilder. Särskilt i granskningen av det första mötet mellan älskaren Frédéric Moreau och madame Arnoux firar Danius triumfer.
Hon visar hur in i minsta detalj genomtänkt skildringen är, både språkligt, dramaturgiskt och bildmässigt. Om det finns ett enda kolon i en roman – Flauberts skiljetecken framom andra är semikolonet – ter det sig mer än naturligt att ägna ett halvdussin sidor åt att analysera dess betydelse.
Redan här, i denna enda scen, visar sig romanens rörelse: från det överväldigande och sakkunnigt skildrade folklivet som föregår mötet mellan de två huvudpersonerna till fokuseringen på kvinnan som stelnar och snävas in tills hon blir bara en papperstunn siluett inför både den lamslagne älskarens och läsaren ögon. Eller – bara ett antal svarta tecken på en vit boksida.
För Flauberts precisa bilder innebar också det avgörande steget mot realismens upplösning. Rörelsen upphör, avbildandet tar loven av berättandet och förhållandet mellan delen och det hela upplöses. Texten hänvisar inte längre till världen utan blir ett eget universum. Marken är beredd för nästa förnyelse inom genren, den som de modernistiska romanförfattarna med Joyce och Proust i spetsen stod för.