Teaterrecension: Tidsresenärer i surrealistisk komedi
Aleksis Meaney skapar en läcker drömvärld på Amos-scenen. Bäst är föreställningen när texten spelas uppskruvat och karikerat.
Text: Line Knutzon. Översättning: Yvonne Eklund. Regi: Aleksis Meaney. Scenografi: Tiina Hauta-aho. Dräkter: Laura Dammert. Ljus och video: Mia Erlin. Ljud: Tom Lauramaa. Mask och hår: Pirjo Ristola & Laura Dammert. Dramaturg: Christoffer Mellgren. På scenen: Anna Hultin, Kristofer Möller, Hellen Willberg, Mikael Andersson, Sophia Heikkilä, Seija Metsärinne.
Premiär på Svenska Teatern 4.9.
Tiden bokstavligen rusar i väg i Line Knutzons pjäs Snart kommer tiden. En dag är man ung, sedan börjar man röka pipor och sitta i möbler, barnkamrar blir hobbyrum och barnet, ja, det fyller plötsligt 55. Hur hamnade man här?
Den frågan ligger på karaktärernas läppar i den danska pjäsen som nu spelas på Svenska Teaterns Amos-scen.
Handlingen kan läsas på flera sätt. Som en äktenskapskris som blottar hur alienerad man är från sitt liv och sin partner. Eller som något konkret, att leva i ett åldrande äktenskap där partnern lider av demenssjukdomar.
På Svenska Teatern tar regissören Aleksis Meaney till vara de surrealistiska dragen i texten, gör den till en utflippad tecknad serie där paret Rebecka och Hilbert – Anna Hultin och Kristofer Möller – med sina granna kläder och liksom ritade svarta ögon helt konkret fastnat i tiden. Deras lilla gullebarn – Seija Metsärinne med stickad mössa och mjuka barnmanér – har till och med hunnit bli äldre än sina föräldrar.
Som seriestrippar
Aleksis Meaney hämtar ofta sin inspiration från populärkulturen, den senaste föreställningen Eden byggde till exempel på 1990-talets musikvideor.
Den här gången är uttrycket lånat ur seriernas värld. Associationerna går till Nina Hemmingssons serier och till äldre klassiker som Looney Tunes och Familjen Flinta.
Vissa scener är som rutor i seriestrippar, tillspetsade och snygga. Egentligen skulle man kunna låta dem stanna och bara iaktta den häftiga bildkompositionen. Den snurrande kvadratiska scenen ger rummet djup. Man får samma känsla som i de där bilderböckerna som går att vecklas ut och blottar tredimensionella pappersvärldar.
Också de tecknade tv-seriernas sätt att inte låta något vara subtilt, utan göra allt barnsligt uppenbart härskar på scenen. Våldet är överdrivet, man jagar varandra med jättefiskar och blodet forsar som illröd akrylfärg. Hellen Willberg lyfter tufft upp karlar i kragen medan smörig saxofonmusik och dunkel belysning skriker ut erotisk laddning.
Också om mer fokus kunnat läggas på texthanteringen tar sig många av Knutzons poänger och vemodiga stämningar upp på scenen. Hur blir det när barnet inte längre är en gullig tulting utan en deprimerad femtioplussare i förorten? Och vart leder de stora livsvalen oss? Spelar det någon roll om vi reser runt världen eller skaffar barn när allt i slutändan ändå förtvinar?
Karikerat att föredra
Stilen och de absurda replikerna – än stickar man äggvärmare, än äggstockar – kräver nästan en karikerad seriefigursgestaltning. Ibland spelar vissa skådespelare ändå texten som sedvanlig finlandssvensk salongskomedi och då blir resultatet tråkigare.
Hellen Willberg tjusar däremot som den naiva Ingrid med praktfull orange solbränna och Mikael Andersson som den olyckliga ex-maken John. Sophia Heikkilä gör i sin tur en läcker tolkning av den mystiska hemhjälpen lilla Oda som blottar mörka sidor i köket.
Snart kommer tiden är en lättsam föreställning där tiden sällan blir lång. Det är också ett nöje att se en så egensinnig värld och stark estetik som Meaneys på Amos-scenen.